Sara

Mat...


... och skidor...

Det är väl allt som behövs för en riktigt lyckad dag?!

Ett glatt gäng naturguider lämnade på onsdagen Kiruna. Vi skulle ut på äventyr tillsammans. Lite sånt som är anledningen att vi valde den här utbildningen. 3 dagar på vinterfjället utanför Nikkaluokta. Vi grävde bivack, sov i bivack (valfritt) och lärde oss om lavinsäkerhet. Väldigt intressant, lärorikt och roligt.

 
B-O testar drivans hållfasthet


Radhusområde på fjället? Jag och Jocke bodde i mitten!

Tänk att efter 4 timmars kämpande med spaden, få avsluta dagen med ett norrsken och därefter stänga dörren om sig och äntligen få krypa ner i sovsäcken. Mysa i det nya, tjocka understället och filosofera lite innan sömnen hittar in till oss också. Det är livskvalitet.

Årets födelsedag gick i arbetets tecken. Sen blev det hemma kväll för mig själv. Laddade för helgen. Nästa dag kom mina helt underbara Kirunavänner för första gången upp till mitt nya hem. Vi gick på tur till Abiskojaure. Det blåste, snöade och var en aning bistert ute. Men det hindrade inte oss 4 glada naturguider. Vi stakade oss fram genom ovädret. Och nådde slutligen målet – Abiskojaurestugan. Där möttes vi av ett glatt stugvärdspar och ett gäng tyska unga män. Vi satte upp tälten och myste sedan i stugan. Många skratt blev det under kvällen. Och vi lärde oss (återigen) att man inte ska ta för givet att någon som pratar ett annat språk inte förstår svenska…

Nästa dag sken solen över dalen ner mot Abisko. Vi njöt i fulla drag och plockade nog fram några fräknar på näsan allihop innan vi skidade in på gården och var hemma igen.

Vill avsluta med att tacka alla som hörde av sig på min födelsedag!

Så här ser min lilla by ut. Abisko, vid Torneträsks strand. En mil bort skymtar Björklidens backar.

Motorerna mullrar igång. Jag hör piloterna gå igenom checklistan inför starten. On on on on… Till slut har alla knappar tryckts in. Vi lyfter sakta från marken, och tar sats för att få fart framåt. Det suger till i magtrakten. Men jag känner mig trygg. Det låter ju som om Janne och Fredrik där framme har koll på den här brummande maskinen vi åker i. Så länge de är lugna och glatt diskuterar 40- års kriser, Vätternrundan, anekdoter från fjällvandringar o.s.v., så kan nog jag också slappna av… Vi tar sikte norrut och flyger ut över Torneträsk. Fjällen breder ut sig västerut, medan vyn åt öster är jämn och flack. Vi sjunker ner mot en skoterled och följer den på låg höjd. Svänger lite hit och dit, det känns lite som att vara med i ett tv-spel. Men det här är alldeles på riktigt. Efter ca 45 minuter landar vi i en dunge fjällbjörkskog. Pulsar ut ur helikoptern och följer ett skoterspår till målet med turen – treriksröset!





På vägen tillbaks kan jag ytterligare slappna av. Jag lutar mig fram för att se bättre och bara njuter av åkturen. Vi glider slutligen in från baksidan av Lapporten och så ner mot Abisko och Lodgen, där vi landar i verkligheten igen.

Nu har jag det vackra precis utanför dörren. Mindre än ett stenkast bort hittar jag fjällen. Det räcker att titta ut genom köksfönstret på morgonen. Eller från duschen. Eller bara vända sig i sängen. Så ser jag dem. De snötäckta topparna.

En dag som igår vill man inte jobba. Strålande solsken, vindstilla och nu värmer solen lite också, det närmar sig vår! Jag var dock tvungen att jobba en stund. Men efter jobbet bytte jag snabbt om och skidade iväg. Träffade min nyfunna turkompis på turisten i Abisko. Så åkte vi med liften upp på Nuolja- det är schysst att slippa 600 höjdmeter! Där uppe sken solen, trots att bergen började skugga Abisko. Vi skidade mot en härlig solnedgång. Rundade en topp och åkte så utför i det fluffiga vita. Många skratt och lyckliga leenden när vi tumlade ner för sluttningen.



Lagom tills mörkret föll kom vi ner till Kårsavagge. Där skidade vi genom mörkret och beundrade stjärnorna. Dagens etapp illustrerades slutligen med ett litet norrsken när vi kom fram till stugan.

Så fick vi elda för att värma upp vårt rum i stugan och lagade en god middag bestående av
linsgryta med cous-cous! Så gott!

Därefter myste vi ner oss i sovsäckarna och filosoferade innan tröttheten slog till och vi somnade gott.

Nästa dag myste vi sakta tillbaks mot civilisationen. Kom fram med lagom tid för mig att ta en snabb dusch innan det var dags att gå på jobb igen...



Det kallar jag väl utnyttjad ledig tid!

Jag vaknar i gryningen. Förväntansfull och glad- det är min första lediga dag i Abisko! Min plan för dagen är enkel- åka skidor och njuta av solen och ledigheten.

Jag äter frukost i lugn och ro och blir sedan tvungen att rusa iväg till tåget. 20 minuter senare kliver jag av, med skidorna på axeln och ryggsäcken packad med fika och varma kläder. Konduktören önskar mig ”God tur” på klingande norska. Så börjar stigningen från Låktatjåkka station på 500m.ö.h, upp till Låktatjåkka fjällstuga på 1200m. Stighudarna fyller sitt syfte, så det går lätt att gå uppför. Men nog känns det i låren att det var ett tag sedan vi besteg Kebnekaise… Jag njuter dock av omgivningarna och tar många korta pauser, både för att fotografer och pusta lite grann. Den sista biten uppför fantiserar jag om nygräddade våfflor med västerbottenost och hjortronsylt… Det visar sig dock att mina drömmar får förbli just drömmar. För tydligen har de inte öppet på måndagar. Så lunchen får bli varma koppen och knäckemackor i nödstugan istället för nygräddade våfflor framför en sprakande eld i den öppna spisen…

Sen bär det av utför. I min fantasi ser jag mig själv utföra perfekta telemarkssvängar… I verkligheten tar jag mig halvt plogande nedför, med något som kanske kan kallas antydan till telemark i någon av svängarna... Inte så värst graciöst kanske, men det är riktigt härlig åkning ner mot Björkliden.

När jag kommer fram finns inte så mycket att göra innan tåget går, och jag är alldeles för rastlös för att vänta på nästa tåg. Så det slutar med att en promenad till Abisko (1mil). Väl hemma somnar jag gott på soffan ett par timmar, innan det är dags för kvällens aktivitet- styrkegympa!


Fjällutsikt