Sara

Vaknar upp till solsken. Klär mig och promenerar längs med stranden. Njuter av sanden mellan tårna och den oändliga utsikten.

Köper bröd- tappa lappa- och ägg på vägen hem. Får en kopp te serverad när jag återvänder. Äter tillsammans. Dricker te. Vaknar efter hand. Växer i vår lilla samvaro. Utökar gruppen. En dynamisk skara. Fortsätter mot mangoträdet. Vänder blad i boken. Slumrar i skuggan och njuter av en lätt bris. Vinden som vaggar så sövande.

Vaknar upp ur dvalan fram emot eftermiddagen, när temperaturen sjunker under 35 grader. Utflyktsdags- vart bär det av idag?! Möter människor. Varje dag. Nya och bekanta ansikten. Ataya och middag på Afrikavis. Med händerna, tillsammans. En måltid med känlsa- annat än vår stela etikett.

Hemfärd genom natten. Mörkret skyddar oss från blickarna. Vi kan smälta in, slippa vara annorlunda för en stund. Tanka-tanka bussar, dörren går nästan att stänga. Dieselknackigt och underbart. Alldeles alldeles underbart. Lite lycklig. Så där äkta, in under skinnet. Stjärnorna tindrar, luften är klar och varm. Omfamnar oss alla. Oändlig är himlen och tankarna flyger förbi utan att fastna. Just ikväll finns inga hinder- bara möjligheter!

Vi går längs med gatorna i ökenstaden Touba. Häst- och åsnetaxis passerar i sakta lunk. Det är som en storstad långt tillbaks i tiden. Hovar som klapprar mot sten och sedan det lite dovare ljudet där sanden tar vid. Marknaden lever, det händer något i varje hörn. Kvinnor säljer frukt och grönsaker. Där finns nötter, kryddor och ibland slår en doft av fisk emot mig när jag passerar. Någon har specialiserat sig på pennor och tändare... Vill sälja till mig, den vita, toubab. Jag ser slaktare, med djurkroppar som hänger, sotiga män som bränner kol. En kattunge smiter in bakom en bänk, kanske finns det något gott därunder? Getter på vägen, en höna därborta. Människor som säljer begagnade skor och kläder- rent, men slitet.

Så lämnar vi marknaden bakom oss och fortsätter mot bostadsområdena. Hål i väggen med nätgaller och hyllor fyllda med mat och diverse- allt du behöver faktiskt. Berätta vad du vill ha, så fixar killen det. Tvål, bröd, fiskkonserver, te, socker, ägg... hela kostcirkeln har du i det lilla hålet.

Lite så är alla affärer, du ser botten och får lätt en överblick av vad som finns. Skräddare, frisörer, däcksfirmor, elprylar och handlare med lite diverse. Det som inte finns är leksaker och böcker... Heminredning excisterar inte. Alla sådana attribut som vi är vana att förse oss med; blomkrukor, roliga små burkar med namn för ”pasta” och ”godis”, köksprylar och tidningsställ...

Afrika sjuder av liv trots den underliggande fattigdomen. Och hur det än är, så slutar det alltid med att jag lämnar marknader och gatornas myller med en känsla av harmoni. Det är litet slitet- men levande!

Det blir ett hastigt uppbrott- är klockan så mycket redan?! Mannen som jag just lärt känna skyndar upp och får snart tag i en anställd. Lugnar sig och ger mig ett leende; han har inte missat sitt flyg trots allt.

Det är så lätt att falla för frestelsen ibland. Det är skönt att känna igen sig, att prata med någon som känns välbekant och lätt att förstå. Nu faller jag snabbt och direkt för den äldre vita mannens leende. Det ser så äkta ut- jag är säker på att det är äkta. Jag undrar vem han är och vad han gör här? Hittar en dålig ursäkt för att få kontakt. Sträcker ut ett finger och han tar tacksamt hela handen.

Han bor i Dakar. Har flyttat från Kongo. Men kommer ursprungligen från Alabama... Ett kontrastrikt och självständigt liv. Trots det finns det en underliggande osäkerhet, eller så är det bara en stark ödmjukhet?! En fin ton i språket och glädjen i att jag tog kontakt... När allt han ville var att prata med mig, men inte vågade själv. Historierna smyger fram, vilda djur i djungeln och i havet. Ett enkelt liv med akademisk touch. Från den djupaste djungeln, till livet i u-landets huvudstad. Drömmar om gäddfiske med finska vänner i norr... blandas med mina erfarenheter. Vi väver en väv som vi båda vet kommer att brista. Det är ett tillfälligt möte, som slutar abrupt... Det ända vi byter är namn. Vi kommer aldrig mera ses igen, men båda minns nog med glädje mötet på flygplatsen utanför Banjul...