Sara

Vårdagjämning igår. Nu är det ljusare här än söder om polcirkeln. Det innebär att vi snart har så mycket ljus att norrskenen smälter in i himlavalvet och inte visar sig förrän till hösten igen. Så det gäller att passa på att spana medan tid finns...

Vinden viner och snön yr. En driva utanför dörren och spännande färd mellan fjällen till Kiruna. Solsken i staden, snöstorm på fjället. Vinden som sopar bort snön och för den någon annanstans. Vinden och snön som ställer in vår tur. Som stoppar den storslagna planen och gör att vi istället hamnar med en drink i handen på after-ski och sedan vidare längs stigen ut i den mörka natten. Elden sprakar i kaminen och snart sprider sig värmen. Pyser och fräser när vattnet träffar heta stenar. Varm ånga som värmer utifrån och in. Tills kylan ute slår emot oss. Mjuk snö under foten. Tassar ner till det mörka hålet. Vaken som väcker kroppen. Får blodet att strömma ut i hela mig. Pulserande värme och endorfiner. Promenerar hemåt på isen. Siktar mot ljuset av civilisationen. Myser.

Tänk vad vi kan som vi inte vet om. Tänk vad våra kroppar klarar, som vi aldrig skulle kunna ana. Tänk vad mycket smärta, hunger och törst vi kan stå ut med och ändå överleva. Ingenting av det vi känner av i vardagen; Sådana dagar som vi tycker vi är hungriga och trötta. Dagar när vår muskler protesterar efter någon idrottslig övning. Dagar när vi missat lunchen och magen skriker efter mat vid middagstid. Smärtan när vi biter oss i tungan eller slår i en öm punkt på armbågen...

Det är så löjligt smått i det stora hela. Och det är långt ifrån den hunger, törst och smärta vi kan stå ut med om vi måste. Det finns en gräns för alla. Men den gränsen ligger långt utöver det vi skulle kunna tro om oss själva. Vi är alla mycket starkare än vi tror är möjligt!

Se "Touching the void" om du inte tror mig.

Äntligen ledig! 2 dagar i rad... möjligheterna är oändliga. Men: Knivarna i halsen sätter stopp på eventuella äventyrsplaner. Då kan man lika bra ta på sig lite extra jobb, eller hur?! Sagt och gjort. Jag släpar mig ur sängen tidigt på morgonen, tar på mig leéndet och chaufförshatten. Så börjar färden mot staden. En paus i samebyn och så vidare mot icehotel. Jag är trött. Men har ingen röst, så det är som ingen idé att försöka prata för att hålla sig vaken...

Så vaknar jag av skakningarna när jag kör ur spåren på min sida av vägen och plötsligt befinner mig i vänstra fältet istället...

En sekund somnade jag till. Sen blir jag klarvaken. Åtminstone de minuter som är kvar innan vi anländer till ishotellet. Efter det samlar jag mig. Kör mot staden. Ringer en vän. Bryter ihop lite grann och parkerar. Hittar en säng och somnar. Sover. Och sover... Från kl. 14 till 8 nästa morgon... Då tror jag nog att man var lite trött. Och behövde den sömnen...

Man kan inte vara på topp jämnt... Men nu hoppas jag att jag fått min förkylningsdos för ett tag framöver!

Vaknar till tonerna av "Beautiful day". Snön yr. Solen skiner. Myser inne. Jobbar ute. Karta, kompass, spadar, moln och lite frusna fötter. Värmer oss med soppa efteråt. Tränar på gymmet- stationshuset som började sina dagar som elcentral för malmtågen- en byggnad som numera hyser skivstänger, vikter och maskiner...

Sen bär det av på backyard sale, pizza och filmfestival. Fynd, möten, god mat och inspirerande film. Så där härligt avslappnat och enkelt. Så där så man tänker att det här nog är en plats att stanna på ändå. En stund till.

Vintern är till för att ladda batterier. Att fylla på energidepåerna, så man orkar med alla äventyr till våren. Så tänker jag att det fungerar. En tid att drömma och planera. Att fantisera om framtiden. Vissa dagar vill jag bara bort bort bort... Men ändå finns det någon form av trygghet här uppe i mörkret och ödsligheten. Och insikter kommer hela tiden. Tänk vad tråkigt det skulle vara att bo vid ekvatorn... Hur fungerar minnet då? Vad har man att hänga upp minnena på, när det inte finns årstider? När temperaturen och ljuset är konstant. Kanske någon liten regnperiod nu och då... Men i övrigt ser hela året likadant ut... Blir inte det tråkigt? Hur härligt det än kan låta att omges av tropisk värme året runt...

Nu kan vi tänka, att den där festen, då när det var sånt hemskt snöoväder, den var i februari. Och utflykten till skärgårdsön, den var naturligtvis på sommaren. Juli, eller kanske augusti?! Årstiderna hjälper oss att minnas. Alla upplever nog att vissa tider på året kan kännas långsamma, gråa eller lite mörka... Men trots allt så finns det alltid något fint. Om du bara söker lite mera under ytan, så lovar jag att det dyker upp guldkorn som glimmar till och förgyller tillvaron lite grann.

Ikväll myser jag med boken "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö". Jag återkommer till tankar om årstidernas påverkan. Men också om hur mycket människorna runt omkring oss betyder. Tänk hur lätt det kan vara att dölja. Både känslor och handlingar. Man borde bli mörkrädd. Men jag är nog obotligt naiv. Tror helt säkert att det finns något gott i alla... En bister ton präglar texten. Men jag fastnar och fnissar nu och då... Träffande. Verkligt.

Batterierna laddas... snart är jag fullt utrustad för en säsong på skidor. Längtar!

Fint besök. En nära vän från långtbortifrån. Saknad. Äventyr på isen. Blåsigt. Blankt och underbart. Vinden friskar i och tar tag i oss. Jag blåser nästan omkull när fötterna glider undan. Greppar tag i min lilla finska vän. Tillsammans står vi emot det mesta! Kärnisen ger en svindlande känsla. Stenarna på bottnen långt där under oss syns och känns så oändligt långt bort. När djupet blir större övergår isen i svart. Ett lätt pirr i magtrakten- trots att vi ser på sprickorna att isen är tjock och säkert skulle bära en lastbil. Vi smyger försiktigt vidare.

Dagen övergår i kväll. Vi promenerar ut mot fjället. Hittar fram till utsiktspunkten. Där spanar vi ner mot byn, över träsket och ut mot fjällen. Vad små vi är i världen. Men trygga i tystnaden och ödsligheten. Stjärnorna tindrar och månskäran lyser bakom oss, men norrskenet håller sig undan. Kanske sprakar det glatt bakom diset och dimman i norr?! En turistgrupp på spaning kommer mot oss. En slingrande lysmask som sakta rör sig bland björkarna. Vi smyger undan- vill inte förstöra deras känsla av "vildmark".

Nästa kväll blir en stark kontrast. Staden känns plötsligt så levande. Möten med både välkända och nya människor. Gemenskap och närhet, i kontrast mot ensamheten där ute på fjället. Badtunna, norrsken, en rökig whiskey och rockabilly. Det blir sällan som man tänkt sig. Men det behöver inte betyda att verkligheten är sämre än den ursprungliga planen.


Jag trivs.

Renhudar. Ved. Kaffepanna. Pannlampor. Maggots. Isborr...

... och pimpelspön såklart!

Dagens aktivitet: isfiske.

Mörkret lägger sig över sjön. Elden flammar. Pannlamporna lyser som prickar där ute. Isen knarrar lätt när borren vrider sig ner genom den. Ett glatt utrop i tystnaden. En fisk på isen, stelnar snabbt i kylan. Lyckliga leenden. En lake att tillreda till middagen!

Och jag, jag har fått en snabbkurs i konsten att guida isfiske! Något som jag aldrig ens provat själv...


Fint ljus över fjällen, en ren på vägen och så napp på fisket! Bättre än så här blir det inte!

Åland är vitt. Helt täckt av fluffigt, härligt puder. Det är slutet av december och julen närmar sig. Jag blir glad av tanken. Jag har åkt så långt söderut, men ändå landat i ett vinterlandskap.

Vi skuttar runt som glada barn med överskottsenergi. Varma kläder på. Sedan bär det av ut i backen! Röda pulkor och jackor blir till färgklickar i det vita. Vi åker. Skrattar. Rullar runt i snön. Trillar ur pulkorna. Missbedömmer avvägningen i svängarna. Och njuter. Njuter av snön och friheten. Av allt det vita och av att vara hemma för julen!

Julen närmar sig med stormsteg. Trots att vi redan har avklarat en mängd julbord, så saknas den där vanliga känslan i magropen, den där känslan att man borde, men inte vill, eftersom det inte ska vara ett måste... Julstressen. Jag är ingen julperson. Jag trivs så väldigt bra att spendera december i en by mitt ute i ingenstans. Vi har en julgran på jobbet. Och lite ljus. Men inte en stressad person går på våra gator. Vi myser på i vårt eget tempo. Solen har försvunnit för länge sedan. Molnen skimrar i rosa mitt på dagen. Jag och Snusis bakar pepparkakor så att hela huset fylls av kryddiga dofter. Frost spritsas ut över taket. Kan det möjligen vara så att vi just har skapat världens bästa julklapp?!

Ett frostigt hus i december

Solsken. Det är ett minne blott. Med bostadsort norr om polcirkeln och utsikt mot höga fjäll, så är det passerat för flera dagar sedan. Jobbet tar sin tid. Kvällspromenaden blir en vandring med stjärnhimlen som tak. Två små byar visar sig i några ljuspunkter. Sjön ser hotfullt mörk ut. Kallt vatten. Men värmen i den rodnande horisonten bakom fjällen söderut ger ändå energi. Vi spanar åt alla håll- i den tredimensionella världen vi lever i. Stjärnorna omger oss. Snön bäddar in landskapet. Det är rofyllt och vackert. Kylan biter i kinderna.

Jag tänker på ljuset i alla möten och upplevelser på vägen genom Europa. Ett litet leende skymtar i ögonvrån. En sorts lycka.

En vecka kvar innan det är dags att börja jobba igen. Komma tillbaks till verkligheten och sluta glida omkring. Har haft det bra på min ledighet. Sista två veckorna på Åland har mest varit fyllda av lata dagar hemma och mysiga luncher/fika/middagar, lite fest, lite jobb, lek och bus med brorsöner, båtutflykt och härliga promenader. Nu har jag verkligen fått ladda upp med energi. Det var nog precis vad jag behövde. Men nu räcker det. Nu vill jag faktiskt börja jobba igen!


Ett frostigt Åland byts snart mot gnistrande kall och vit vinter uppe i norr