Sara

Recept på en riktigt lyckad fredag:

1. Packa först en liten väska med varma koppen, couscous, tonfisk, knäckebröd och jägarsnus.
2. Ta tåget till Kaitum (avgår kl. 6 på morgonen från Kiruna).
3. Stig av tåget (6:30), börja vandra längs med vandringsleden.
4. Njut av den vackra soluppgången över den snötäckta, vidsträckta myrmarken.
5. Hitta en bra fikaplats, rulla ut liggunderlag, tänd en eld, ät gott och sola!
6. Gå tillbaks, ta en titt på Kaitums kapell om du har tid.
7. Flörta lite med konduktören.
8. Ta ett par glas vin och gå ut på puben på kvällen!

Jag kan bara konstatera, att det inte alltid behöver vara de stora, häftiga, extrema expeditionerna som betyder mest... Utan de små äventyren som ger lite extra krydda i vardagen, är minst lika viktiga!

Jag vaknade av väckarklockan en tidig lördagmorgon. Just i det ögonblicket hade jag nog helst bara sovit vidare. Gårdagskvällen hade slutat framåt morgonen. Men solen som strålar med all sin kraft utanför ger mig energi, så jag tar ett kliv upp ur sängen och gör mig redo för ett litet helgäventyr.

Jag kör ensam genom det frostiga landskapet. Solen får de små iskristallerna att glittra som en miljon små paljetter. Jag börjar min vandring vid Torneträsk station. Därifrån följer jag stigen upp mot Nagirjavri, så svänger jag av stigen och siktar på tälten till vänster om sjön, där ligger mina vänner och njuter av förmiddagsvärmen i sovsäckarna.

När gårdagskvällens händelser har gåtts igenom, traskar jag iväg på en egen liten tur. Jag vandrar upp på toppen av Nagirvarri. Det som nerifrån ser ut som snö, visar sig vara ett luddigt täcke av centimeterlånga frostkristaller. Jag njuter av utsikten och det häftiga landskapet en stund, innan jag återvänder till baslägret. Så fyller vi på med ny energi innan det är dags för nästa topptur. Den här gången är det Rihpachohkka som är målet. Solnedgång och snöklädda toppar runt omkring oss och en vidsträckt utsikt över Torneträsk.

När vi återkommit till baslägret tänder vi en eld och myser framför brasan resten av kvällen. Grillar, som det anstår elever från ”korvgrillarlinjen”; korv såklart!

Efter en god natts sömn, packar vi ihop och åker vidare norrut. Vårt mål för dagen är en ”trevlig höstpromenad till Trollsjön, max 4h”. Men det visar sig att vädergudarna vill något annat. För när vi närmar oss nedre delen av Kärkevaggi, upptäcker vi något som vi inte hade räknat med...    

… ett 2 dm tjock snötäcke! Den 4 oktober! Så vandringen blir kanske lite jobbigare än vad vi räknat med… Efter 3h är vi till slut uppe. Mörkret börjar lägga sig och vi är trots allt lite glada för ljuset som snön ger. Det vita har helt och hållet bäddat in landskapet, med ett tjock och fluffigt täcke av snö. Det är oväntat och vackert.

Den sista biten av vandringen har vi en starkt lysande fullmåne som ledljus innan vi slutligen får vila trötta ben och kroppar i den varma bilen som för oss hem.

Det är en helt vanlig torsdag med föreläsning på morgonen... Men så fort det ”ringer ut” skuttar vi hem som glada, aningen förvuxna skolbarn. Det är inte riktigt en vanlig torsdag längre... för nu packar vi våra väskor; varma kläder, matsäck och fiskeutrustning. Så packas bilen är full med grejer och folk. Stämningen är förväntansfull medan vi kör under fundersam tystnad västerut. Efter en stund passerar vi den norska gränsen. Så ser vi plötsligt fjorden som är målet för dagen. Solen kikar fram genom de regntunga molnen. Fiskespön sätts ihop och det klirrar om dragen när någon har svårt att bestämma sig och letar runt i lådan.



Glada tillrop när det nappar. Tips och råd; hur ser man på vattnet var fisken befinner sig?! Är det så att de små fiskarna vid ytan tyder på att det finns större fiskar i djupet? Det verkar fungera i alla fall.



28 fiskar senare sitter ett gäng glada naturguider vid brasan. Pinnbröd och fisk grillas. Mätta och nöjda med dagen packar vi återigen in oss i bilen. Så bär det av mot Sverige och Kiruna. 



Årets första norrsken avslutar dagen.

”Man ska inte ta ut sorger i förskott, men ta gärna ut glädjen!” *

Den lärdomen avslutade helgens vandring från Abisko till Vassijaure. Vi lämnade Abisko på fredagseftermiddagen och gick tills det blev mörkt. Så slog vi upp tältet någon kilometer från Kårsavaggestugan. Vi var tre från början, men en blev tvungen att avbryta efter bara några kilometer p.g.a. magont. Så var det bara två kvar. Men det gick bra det också! Eftersom det var fredag, så tyckte jag att vi skulle lyxa till middagen lite, så vi rörde ihop sojabitar, grönsaker och tacosås och avnjöt med tortillabröd. Det blev dock lite starkt… kryddblandning för 4personer till 2, blev kanske lite mycket?! Det värmde gott i regnet, så mätta och nöjda med vår insats bäddade vi ner oss i sovsäckarna.



Efter en natt i torra varma sovsäckar var det så dags att fortsätta. Först gick stigen brant uppför, sedan planade den ut och ringlade fram över fjället. Det regnade mest hela tiden, men vad gör det egentligen?! Det kanske känns lite motigt när det aldrig verkar ta slut på vatten i molnen. Men varje minut av uppehåll känns så värdefull att det är värt regnet. Det karga landskapet med snöfläckar och områden med ripbär som lyser rött. På lite lägre nivå flammar fjällbjörken i gyllene färger. Det är kontraster och det är vackert.

Det är nog ett helt annat liv än många av våra vänner lever i sina studentstäder. Hur många av er skulle föredra att sitta med regnet strilande över er i en bergssluttning och bara titta ut över det storslagna landskapet, framför en utekväll på krogen? Men det kanske är just därför vi har utbyte av att umgås och vara vänner. För att vi är så olika?!



Nåja, vandringen fortsatte. Vi hittade en snögrotta, vi tittade på små, små växter, vi fotograferade renar. Vi bara gick. Dagens etapp avslutades i en fin grässluttning ner mot Låktatjåkkastation. Äntligen fick vi vädret lite på vår sida, det var faktiskt uppehåll hela middagen och tills vi krupit ner i sovsäckarna i tältet. Sedan hade vi gått om tid att fundera ut läskiga maträtter till halloweenfesten, planera kladdkakstävling och tänka över livet i allmänhet… Man hinner gå igenom mycket när man går och lägger sig kl. 8.



Sista dagen blev det en kort etapp till Vassijaure. Det gick snabbt att gå ner dit, så vi hade 2h att vänta på tåget. Efter lite moget övervägande, slutade det med att vi bestämde oss för att pröva att lifta. Den andra bilen som kom stannade. En härlig äldre man, som var nybliven pensionär med otroligt mycket livsglädje och positiv energi. Han berättade så gärna om äventyret att ordna fest på Noulja med syskonskaran på 7 personer, sonens kärleksliv, ex-hustruns örtagård och hur han hade byggt sitt hus och målat det med äggolja. Vi lyssnade på historierna och när han släppte av oss i Kiruna, så lämnade han två glada tjejer med härliga naturupplevelser och positiva tankar som minnen från den här helgen!

Vill bara tillägga att anledningen till att Erling plockade upp oss, var just det, att vi såg så glada ut! :)

*citat av Erling, som gav oss lift från Vassijaure till Kiruna

Det som är bra med att gå naturguideprogrammet är att man inte alltid behöver sitta instängd i ett kvavt klassrum för att få kalla det skoltid. Den här veckan började vi med att packa väskorna och så bar det av mot Trollsjön (utanför Abisko). Där vandrade vi upp till den magiska lilla sjön. På väg dit stannade vi och tittade på rasmaterial längs bergssidan. Vi funderade hur alla stenblock hade hamnat i dalen och hur åsen som slingrar sig fram längs kanten kan ha bildats. Vi kröp ner i blockgrottor. Vi klättrade över block och sten. Solen skymtade bland molnen lite nu och då. Men mest dominerade de dramatiska molnslöjorna, som liksom bäddade in topparna runtom oss.

Nästa skoldag innebar en tur till Björkliden. Där promenerade vi till grottorna och så fick vi en personlig guidad tur långt in i grottsystemet (en klasskompis har jobbat där och guidade oss). Vi fick krypa genom ”magpressen”, dricka ur ungdomenskälla och längst in hittade vi något ytterst oväntat…

Vissa dagar känns allt bara så rätt!

Efter en helg av vila var det återigen dags för äventyr! Den här gången var det en (lite mindre bakfull) grupp bestående av Lisorna och jag som började äventyret med en bussresa till Nikkaluokta. Där tog vi på oss ryggsäckarna (vägde dem på skoj innan vi åkte… mellan 16 och 18kg bar vi på) och trippade iväg med lätta steg. Första etappen gick till Ladtjoluspekåtan (5,6km). Där stannade vi för lunch: De berömda renburgarna på Lap Dånalds. Under vandringen dit hade vi hunnit bli lagom hungriga, så det smakade riktigt gott!



Med ny energi fortsatte vi vandringen längs den böljande stigen genom fjällbjörkskogen. Löven skiftade i olika gula nyanser. Solen sken mellan molnen och vi fick bara några droppar regn på oss när vi närmade oss dagens mål: Kebnekaise fjällstation. Vi slog läger någon km innan stationen och lagade en god middag bestående av minestronesoppa med linser. Sedan myste vi ner oss i tälten och somnade tidigt.

Kl. 04:00 var det dags att gå upp. Vi började med en timmes vandring innan vi tog frukost i morgonsolen i sluttningen. Vi satt där och filosoferade och hälsade glatt på några andra vandrare med samma dagsmål som vi. Dagens etapp skulle gå från 700möh upp till 1700m, sedan ner ca 150m innan den avslutande stigningen upp till toppen av Kebnekaise, 2111möh. När vi tittade på topparna runtomkring oss, sa Lisa röd lite fundersamt:

”Har ni tänkt på en sak?! Vilken topp vi än tittar på och tycker ser hög ut just nu… så ska vi upp på en som är ännu högre…!”

Tänkvärda ord, som dock inte fick oss att tveka… Åtminstone var det ingen som sa något högt, utan vi avslutade frukosten och började klättringen uppåt. Terrängen längs västra leden består till stor del av stenblock. Så vi var glada för varje steg vi fick ta utan regn… Prognosen var uppehåll till 12-tiden. Uppe på toppen av Vierransvarri tog vi fikapaus. Bröd med mjukost med viltsmak toppat med tonfisk har sällan smakat så gott! Än så länge hade vi vädret med oss, så vi passade på att njuta av utsikten ut mot Sareks mäktiga bergsmassiv.

När vandringen ner från Vierrransvarri påbörjades, drog molnen in över Kebnekaise. Till slut (många pauser senare) nådde vi toppen på Sveriges högsta berg! Den lilla sockertoppen var inhöljd i grå molndimmor, men vi hade tur och molnen skingrades emellanåt så vi kunde njuta av den vackra utsikten med glaciärer långt där nedanför oss. Efter ett par toppbilder gick vi ner till toppstugan och kokade upp vatten för att få en värmande lunch. Vi visste att vi hade sett solen för sista gången den här dagen. Så det var bara att samla så mycket värme som möjligt medan vi kunde. När vi kände oss redo gick vi ut och började nedstigningen. På väg upp mot Vierransvarri kom de första regndropparna. Därefter regnade det konstant hela vägen tillbaks.



Blöta, trötta, hungriga och med ömma muskler, fötter och leder kom vi till slut fram. Men trots allt lyste glädjen över vår bedrift igenom och jag tror att vi alla somnade med ett litet leende på läpparna: Nu finns det ingen bergstopp i Sverige som är för hög för att bestigas!

Dagen därpå styrde vi åter blicken mot Nikkaluokta. Vi vandrade i långsamt tempo med många pauser. Solen sken. Ömma fötter, leder och muskler gjorde att vi inte gick med fullt så lätta steg som 2 dagar tidigare. Men med gårdagens upplevelser i tankarna tog vi ett steg i taget och till slut nådde vi målet.

Skadorna är snart glömda och då finns bara minnet av de vida vyerna och den aldrig sinande äventyrslusten kvar! Men denna kväll smakade middagen inne i värmen på korridoren rent otroligt gott… och att sedan få vila sin trötta kropp under duntäcket i sin egen säng gjorde dagen och turen fulländad!

Valborgshelgen närmade sig. Alla mina vänner skulle lämna staden. Ja, så kändes det i alla fall. Men så helt plötsligt kommer en räddande ängel med ett erbjudande som inte går att motstå: En mysig fest i fjällmiljö. Att fira Valborg i Abisko.

Sagt och gjort. Vi lånar en bil och åker norrut. Det är onsdag, solen skiner och vi bestämmer oss för att ta säsongens sista dag i Björklidens backar. Det blir många fina åk i härlig sorbet. När så kvällen kommer och solen fortfarande visar sin bästa sida, bestämmer vi oss för att åka en sväng till Lervik (utanför Narvik) och tälta vid fjorden. När vi närmar oss målet öppnar sig en helt fantastisk utsikt. Vattnet ligger spegelblankt, solen skiner med bara några smakfullt utplacerade moln på himlen. Vi tittar på varandra. Jag vet inte vem som nämner det först, men i bådas tankar finns i det ögonblicket en dröm om kanske ännu bättre vyer...

Så helt plötsligt sitter vi där i bilen, på väg mot världens ände. Eller i alla fall den sista utposten innan Atlanten tar vid; Lofoten.

Vi åker mot solnedgången.

Efter en resa genom kvällsljusets skiftningar i spegelblankt fjordvatten stannar vi till slut i Calle. Där finns en tältplats, omgiven av de bästa av två världar; hav och fjäll.

Nästa morgon vaknar vi i solsken med leenden på läpparna. Det kan inte bli bättre än så här. Vi funderar över dagens möjligheter över en portion gröt med mycket nötter och annat gott. Kanske paddla kajak? Eller surfa? Bestiga en topp? Eller bara vara?

Vi åker till Svoelvaer och tittar. Vad finns det för möjligheter? Henningsvaer rekommenderas. Vi stannar vid en underbar sandstrand, som skulle platsa på Maldiverna eller någon annan ö med lite varmare klimat... En tå i vattnet avvärjer dock impulsen att kasta sig i det kristallklara turkosa vattnet. Vi bestämmer oss för att bestiga den närmaste toppen istället. Det tar en liten stund och lite svettiga blir vi allt. Men utsikten från toppen tar andan ur oss båda. Henningsvaer måste vara världens ände. Annars vet jag inte var den finns.

När vi har njutit av utsikten en stund klättrar vi ner och besöker fiskebyn som vi just har beundrat från ovan. Torrfisk, smala gränder och närhet till havet, det är vackert!

Nu börjar hungern sätta in, så vi sätter oss i bilen och beger oss längre ut på öarna. Vi hamnar till slut i Eggum. En fin sandstrand med lov att tälta. Middagen avnjuts med havsutsikt och havsörnar cirklande ovanför oss. Sedan är det dags att göra oss fina inför kvällens skådespel. Det blir ingen lång simtur. Men båda lyckas i alla fall få schampo i håret och sedan skölja ur det i 4-gradigt vatten. Väldoftande och fräscha vandrar vi upp på en liten bergtopp för att därifrån beundra vår lite ovanliga majbrasa: en solnedgång över atlanten!

Dagen därpå vaknar vi till det lugna bruset av gamla dyningar. Havet är fortfarande lugnt. Men lite mörka moln tornar upp sig in mot land. Vi plockar ihop våra grejer och sätter oss i bilen precis när de första regndropparna faller. Frukost äter vi vid en liten sjö mellan regnskurarna. Sedan åker vi ut mot Unstad, surfarnas nordliga Mecka. Här beundrar vi vågor och ett gäng glada nybörjare, innan vi bestämmer oss för en snabb toppbestigning till lunch... Den blir dock inte exakt som beräknat... För när en topp är tagen, ser ju nästa också lockande ut... och nästa... 6 timmar senare kommer vi till slut ner igen efter ett äventyr som blev lite mer utmanande än vi trodde när vi började vår tur. Utsikten var dock värd varje droppe svett. Trötta, men lyckliga joggar vi den sista kilometern till stranden och bilen. Middagen smakar gudomligt och efter ett bad i det kalla blå, känner vi oss som nya, starkare människor med erfarenheter vi sent ska glömma...

Natten spenderar vi återigen i Calle. Morgonen därpå beslutar vi oss för att börja resan hemåt. Vi har fått uppleva så mycket, så det känns bra att lämna denna underbara plats. Vi åker hem och försöker smälta alla intryck. Molnen rullar in och sista biten på vår väg mot fasta Norge och sedan den svenska gränsen, regnar det och blåser. Vi har avslutat vårt äventyr i rätt tid... Trodde vi i alla fall... Tyvärr tycker bilen att vi var lite sena, så när vi har ett par kilometer kvar på norsk väg börjar den stånka och stöna och ger till slut upp... Men med lite kontakter och god vilja löser sig detta lilla missöde och vi får sova i varma mjuka sängar i Abisko!

Vår oväntade semester blev till något av det vackraste vi sett. En upplevelse att tänka tillbaks på och hämta energi från nästa gång livet känns tungt. För nu vet vi, att allt kan bli som en saga. Det gäller bara att våga ta chanser!

Jag trodde aldrig att tjejerna skulle vakna... Fredagskvällen blev ju kanske inte exakt så lugn som vi hade tänkt oss. Dela på en flaska vin, mysa lite hemma och sen gå och lägga oss tidigt... Så var planen, men hur det nu kom sig, så var det ingen av oss som kom i säng före kl. 3:30 och, ja... det var alltså någon tequila och lite öl senare...

På lördags morgonen vaknade jag tidigt. Korridoren låg ödsligt tom och tyst... Men, på något sätt lyckades alla ta sig upp, och när tåget lämnade stationen kl. 11:15 var vi ombord.

Vi steg av i Katterat och vandrade sakta neråt. En låååång lunchpaus och ett antal vilopauser senare såg vi till slut vattnet i Rombaksbotns vik. Vi tog ett svalkande dopp i det inte så jättevarma havsvattnet. Sedan gjorde vi i ordning en god middag som avnjöts med fjordutsikt.

Med ny energi tog vi sedan fiskespöna och gick ner till stranden. Redan på första kasten fick både Lisa och Lisa napp! Äkta fiskeglädje. En otroligt fin kväll som avslutades med öppen eld och grillad fisk.

Nästa morgon vaknade vi varma och utvilade i våra sovsäckar. Vandringen uppför gick tungt för Lisa J, som hade glömt sulorna till skorna hemma... Så hon avslutade vandringen i Katterat. Jag och Lisa O fortsatte dock hela vägen till Riksgränsen, 15,3km. Mulet och lite regn tog inte ner vårt glada humör! Vi försökte lura vädergudarna, men det gick inget vidare... Det slutade med att vi gick fel och blev ännu blötare...

Väl hemma bjöds det på hemlagad pizza i mängder. Helt otroligt gott och en perfekt avslutning på en trevlig helg!

En ensam vandrare på väg... Stigen ser oändlig ut, slutar ungefär där regnbågen slutar.

Vandraren är jag och vid ett tillfälle slutar faktiskt regnbågen och stigen på samma plats. Det vackra landskapet omger mig och sluter in mig i sin stora famn. Jag går i blandad fart, beroende på terräng och energinivå. Det är avslappnande på ett ovanligt storslaget sätt. Miljön gör att alla tankar får plats. Ingen är för liten, eller för stor. Jag njuter av varje steg och tänker inte på avståndet till nästa stopp, eller var jag kommer att övernatta. Det spelar ingen roll. Jag är ensam och jag njuter av att vara för mig själv.

Att vandra ensam som tjej råder det delade åsikter om. Jag valde Nikkaluokta-Abisko längs med Dag Hammarskjöldsleden (Kungsleden från Singi och uppåt). Den sträckan är ju väldigt populär bland alla typer av vandrare, så riskerna är minimala. Det finns många fördelar med att vandra själv. Du kan fritt välja tempo. När du vill pausa och hur länge. Du kan också helt välja när du vill äta, sova eller bara sitta på en sten och meditera. Idag är vi så otroligt rädda för allt som inte är kontrollerat. Att helt släppa taget och vandra ut i vildmarken där mobiltäckning saknas är för många en helt omöjlig och mycket skrämmande tanke. Jag förstår inte riktigt varför... det farligaste vi har är ju oss själva... Människorna. Hur ofta hör du att en björn skador någon jämfört med att en människa skadar en annan?! Det tror jag att många glömmer bort.
 
Åter till min vandring! Sträckan jag gick var 105km och det tog mig 3 dagar. Fint väder nästan hela tiden. Många vackra stunder. Jag sov ensam i ett vindskydd mellan Singi och Sälkästugorna. Det var helt otroligt vackert. Rogivande.

Regnbågen slutade i Alesjaure, där jag sov min andra natt ute. Underbart att komma till en stuga med vedeldad bastu och därefter en varm säng med dubbla täcken. Ren njutning! Det gav mig energi att orka de sista 3,5milen dagen efter!

En helg i mitten på mars hade jag och min klasskompis Lisa planerat att göra en liten skidtur på fjälllet. En fråga till min vän Willem från Tyskland ledde dock till att vi helt plötsligt hade 9 ivriga utbytesstudenter från världens alla hörn, som ville följa med ut i den vita sagovärlden...

Vi studerar till Naturguider i Kiruna. Så vad säger man när man helt plötsligt får chansen att guida sina oerfarna vänner ut på tur?! Svaret blev självklart ja!

Sagt och gjort. Vi började planeringen. Utgångspunkten var att ingen visste någonting om hur man packar och vad man behöver tänka på inför en 2-dagars fjälltur. Så vi fick tänka lite längre än vanligt. Vi skickade ut utrustninglistor. Vi planerade vart vi skulle gå genom att titta på kartor. Vi mätte distansen och uppskattade stigningen. Vi planerade middag för allihop. Och tänkte igenom säkerheten noga.

Så till slut kom dagen när vi skulle åka. Alla var förväntansfulla. Man kunde riktigt känna spänningen och energin i luften. Vi började turen från Abisko turiststation, sedan åkte vi genom fjällbjörkskogen längs Njullas bergssida. Det snöade lätt i början. Och våra vänner från Egypten och Australien hade lite problem i de brantaste uppförsbackarna. Det gick långsamt, men skratten klingade mellan snöflingorna.

Väl uppe på kalfjället, svängde vi in i Kårsavagge- dalen. Leden gick längs en frusen jåkk (fors). Molnen skingrade sig och helt plötsligt kunde vi njuta av solen som faktiskt redan värmde lite. Vi närmade oss målet, en stuga i STF:s regi, Kårsavaggestugan. Den har 2 rum, med totalt 10 bäddar. Det finns en vedspis i varje rum, vilket ger en välkommen värme och hemtrevlighet efter en dag ute i kylan. 7 av deltagarna skulle sova i stugan. Alla fick plats i ett rum, eftersom stugvärden ordnade med extramadrasser. Vi andra slog upp tälten på gårdsplanen utanför.

Kvällen spenderade vi i stugan. Vi lagade korvgryta och alla åt med god aptit. Plötsligt säger någon att det är norrsken utanför. På några minuter har alla har fått på sig varma kläder och står ute i mörkret. Inte en ljusförorening så långt vi kan se. Bara det vackra skådespelet ovanför oss, hela himlen draperades av gröna, skimrande gardiner.

Vi njöt av den perfekta avslutningen på dagen.

Morgonen därpå vaknade vi med ömma muskler (och kall näsa för de som sovit i tält, -17 grader visade termometern). Tack och lov skulle turen hemåt mest gå i nedförsbackens tecken. Så efter en stadig frukost, gav vi oss ut i solskenet igen. Backarna på slutet ledde också idag till många muntra skratt! Tänk att det kan vara så barnsligt roligt att tumla runt i snön med full packning och skidorna på!

Vi återvände till Kiruna med olika erfarenheter. Jag och Lisa hade fått en övning att leda en oerfaren grupp engelsktalande, medan våra vänner hade fått sitt första riktiga vinteräventyr!

                                          

Jag tänkte så här... Att nu ska jag börja blogga. Jag är lite anti, tycker inte att allas liv är så himla intressanta för andra... Men jag råkar veta att det finns någon som tycker att mitt liv är intressant. Eller kanske några, ett litet gäng som bor långt borta.

Eller kanske är det jag som bor långt bort?

Jag tänkte i alla fall att jag ska försöka dela med mig lite av mina äventyr. Mitt liv just nu är ett enda stort äventyr och jag njuter av varje dag. Därför tänkte jag att detta också kan vara en plats att samla minnen och äventyrstips på.

Så håll till godo alla som är lite intresserade av mig (eller friluftsliv!)!