Sara

Vi lämnar Abisko sent på eftermiddagen. Tält, fiskespö, ost och skidor. Allt man behöver för en natt vid fjorden. Vi åker förbi vintern och närmar oss våren på vägen ner mot havsnivå. Landar på stranden. Klippor och sand. Grus, blåmussleskal och en sjöborre som någon kalasat på. En doft av salt i luften. Alldeles, alldeles stilla. Vattnet ligger som en spegel, som bara krusas när draget slår ner, eller en fisk vakar långt där ute. Middagen är snart klar, grytan kokar på stormköket. Vi njuter av utsikten. Plötsligt bryts spegelytan- ett gäng tumlare glider förbi och pustar sakta. Naturen visar sig från sin allra bästa sida.


Middag, fiske, fjord och en snötäckt fjälltopp!

Efter middagen tänder vi en eld. Kokar kaffe, som avnjuts ur träkåsa. Vattnet krusas åter, en vind som ökar i styrka. Skönt att krypa in i tältet och snart sover vi gott med vinden vinande utanför.

Vi vaknar till frisk vind och regn som smattrar mot tältduken. Det återstår bara att packa ihop och åka hemåt. Toppturen ställs in när vi åker över det stormiga vinterfjället. Tussilagon vid fjorden känns långt bort, men vi njuter av energin vårt lilla äventyr gett oss!


Tumlare!

Dag 1. Kilpisjärvi- Gappohytta

Vi vaknar i tältet på en parkeringsplats långt borta, ett annat land, en annan tid- Finland. Natten har spenderats precis utanför Kilpisjärvi och vi börjar dagen med ett besök på kaféet i byn. Vi dricker en kopp kaffe och spänner därefter på oss skidorna och glider ut på sjön, med sikte mot Treriksröset. Lunchen blir med de tre rikenas röse som ryggstöd. Vi lutar oss tillbaka och funderar lite på vad vi har framför oss. Vi vill så mycket, men tiden är aningen knapp. Till slut bestämmer vi oss för att gå till Gappohyttan och hoppas på fint väder nästa dag, så vi kan åka ner genom ”Isfallsdalen”, till Rostahyttan. Vi beger oss västerut. Spåret blir smalare och smalare och till slut tappar vi det helt. Kikar på kartan och tänker; ”hur svårt kan det vara?” Glider fram genom snön och njuter av tystnaden och utsikten som skymtar innan molnen åter bäddar in landskapet. De kommer smygande och plötsligt inser vi att allt runtom oss är vitt som i ett gräddpaket. Fjällen långt borta försvann för länge sedan och nu är vi glada om vi ser stenarna som kikar fram runtom oss. Vi tänker att höjden nog är bra, men hur långt kan det vara till stugan?! Kompassen kommer fram, men var är vi nu egentligen? Ingen punkt att pejla in finner vi nu längre. Så ser vi en hög stenar ute i dimman, ett röse som markerar sommarleden! Vi går genom det vita- hittar rösen som ger oss hopp om att finna stugvärmen ikväll. Till slut ser vi konturerna och snart också skorstenen, som bekräftar att det är en stuga och inte ännu en sten ute i det vita…


Dimma.


Dag 2. Stor Rostahytta

Nästa dag vaknar vi utvilade och redo för en ny etapp. Dimman lättar en aning och vi får en skymt av solen, men så tätnar den åter och visa efter gårdagen, bestämmer vi oss för att lämna isfallsdalen och istället följa vinterleden på svenska sidan förbi Pältsastugan (STF). Snart kommer solen igen och värmer gott när vi går fram med snö som klibbar fast till platå- höjder under skidorna. Vi är glada när vi får syn på stugan och välkomnas av stugvärden. Vi äter rester från gårdagens middag (renskav, kantareller och stekpannebröd) och till kaffet kommer stugvärden och bjuder på knäckemacka med röding och hembakad hjortronkaka- det blir en spontan 3- rätters lapplandslunch! Fyllda av energi lämnar vi stugplatsen och går söderut mot norska sidan och Statskogs ”Stor Rostahytta”. Glidet blir bättre och bättre när kylan kommer mot kvällen, solen skiner på en nu molnfri himmel och vi njuter av vyerna in mot det norska fjällmassivet. I solnedgången glider vi den sista biten och möts av stugvärmen i en uppvärmd (och full) stuga. Vi får en säng att dela på, grillar korv som serveras med couscoussallad (mozarella, zucchini, basilika och timjan) och somnar snart skavfötters.


Oändliga vyer.


Dag 3. Dividalshytta

Solen väcker oss och vi äter en tidig frukost och glider iväg när de andra i stugan börjar röra på sig. Frostkristallerna gnistrar i morgonsolen och vi njuter av att åter färdas i ett riktigt vinterlandskap. Statskogs inventerare kommer puttrande på skoter, stannar och undrar om vi såg järvspåren vi just korsade? Han visar bilder på fjällräven han såg igår och åker så vidare upp längs fjällsidorna. En stund senare kommer en same och stannar ”för att prata lite grann”, frun sitter bakom och tycker att det är dags att åka nu, men Lars-Erik vill ju bara prata lite, lite till och spana på järvlyan i sluttningen där borta… Vi ler mellan oss och njuter av det enkla livet här och nu. Lunchen avnjuts i Deartahyttan, en powernap på soffan innan vi går vidare. Dagen går, föret är fint, vinden viner på passet vi passerar, men lugnar igen när vi kommer ner på andra sidan. Chokladpauser, nötter, aprikoser; det är bränslet som ger oss energi att fortsätta. Vi rundar fjälltoppen ”Jerta”, spanar på renar och glider ner mot Dividalen. Kalfjället övergår i björkskog och snön blir sämre och sämre. Vi glider fram och sjunker igenom. Faller, rullar runt och fastnar med skidorna i den tunga och blöta snön. Energin är nästan slut och vi vill bara vara framme- vi ser stugan, men den enda kilometern som är kvar känns oändligt lång. Trots allt närmar vi oss och kommer slutligen fram till en tom stuga. På en kvart har vi hämtat vatten, tänt eld i spisen och fått på en kastrull med tortellini och i en annan puttrar såsen med doft av tomat, örter och salami. Vi äter under tystnad och somnar direkt när vi bäddat in oss i sovsäckarna.


God mat.

Dag 4. Ole Nedgårds bua

När vi vaknar nästa morgon vill huvudet iväg, men kroppen hade helst stannat i sängen. Vi kompromissar och myser lite grann, dricker många koppar kaffe och njuter av att bara vara en stund, innan skidorna spänns på och färden ner mot tallskogen börjar. Snön är inte den bästa, vi sjunker igenom och trillar omkull, rullar oss i snön och reser oss igen (tänker på benmusklerna vi bygger under tiden). 3km nedför tar oss 3 timmar att åka. Lunchen smakar gott, medan vi funderar på fortsättningen; hur ska vi ta oss upp genom skogen på andra sidan älven?! Vi satsar på sommarleden. Går över bron och börjar pulsa uppåt. Hittar ett spår att följa och glömmer att tänka själva; plötsligt står vi på kanten till ravinen. Vi svänger av och hamnar återigen vid en brant och ett vattendrag… inser att vi gått i en cirkel. Uppgivna glider vi tillbaks till älven, hittar vindskyddet ”Ole Nergårds bua”, hugger ved och eldar upp lite värme, äter pinnbröd och grönsaksgryta. Somnar tidigt med en frustrerad känsla och lite hopp om att komma vidare imorgon. Väcks när vi precis somnat av 2 glada norrmän som knackar på dörren, ”gokväll, vorsam kommer docke fra?” De går vidare och tältar uppströms älven.


Enkelt boende i skogshydda med grästak.


Dag 5. Vuomahytta

Efter frukost nästa morgon bestämmer vi oss för att pröva en gång till innan vi ger upp det här projektet. Kikar på kartan och hittar en väg vi tror på. Tar kompasskurs och går ut i skogen. Kommer upp på höjden, går sakta framåt, åt rätt håll den här gången. Men snön och terrängen gör det inte lätt. Vi inser att den här takten håller inte, vi kommer inte hinna fram. Så vi vänder åter ner mot Diviälven. Uppgivna bestämmer vi oss för att ta vägen ut längs älven och lifta hemåt. Vi lunchar i skogen på en mossig sten. Försöker se det vackra. John Bauers troll kommer i tankarna bland de gamla träden och mossiga stenar och stubbar som tittar fram i det tinande snötäcket. Så bryts tystnadeb av stavtag och skidor som närmar sig. Norrmännen vinkar glatt och pratar gärna när vi möter dem ute i spåret.

”I skogen är det genomslag, docke må följe sporet för att komma till Vuoma! Det blir fin vaer imorrn, så det är klart docke ska gå dit!" 

Återigen ändrar vi planen. Vi följer männen som pratar glatt medan de obekymrat åker på älven där porlande vatten syns lite överallt och isbryggorna känns orimligt tunna på sina ställen. Men fram kommer vi, bjuds på kaffe i Ole Nedgårds bua och så visar de vägen där norrmännen går mot Vuomahytta- ”Och vad ni gör jenter, gå icke av sporet nu!” Vi tackar för hjälpen och följer spåret upp genom skogen och ut mot fjället. Det går fint och lätt, tills spåret försvinner i spåren efter en renhjord som passerat. Vi litar på vår orienteringsförmåga och hittar en väg ut på Anjavasselva. Där hittar vi spåret igen och fortsätter följa det uppströms. Tänker på islektionen vi just fått av norrmännen och vågar oss närmare områden med öppet vatten än tidigare. Pulsen höjs emellanåt, men vi kommer framåt och det går så otroligt lätt! Solen kikar fram igen och vi stakar oss upp mot hyttan i vackert kvällsljus när klockan närmar sig 22. Vuomahyttan bjuder på härlig värme och vi välkomnas av 4 isfiskare i ullunderställ som myser med en whisky och ger en fin stämning när fiske- och fjällhistorier varvas i stearinljusets sken med vinden som tilltar utanför.


Norsk "räddningspatrull"


Dag 6. Gaskashytta

Nästa morgon vaknar vi till doften av kaffe och värmen som kommer när brasan fått brinna en liten stund. Vi njuter av utsikten över Vuomavattnet. Och gör oss redo att åka vidare. Kalfjället är fint att åka på efter våra dagar i skogen. Vi glider långt på varje stavtag och lunchar på högsta punkten. Flatljuset gör att vi blir lite extra glada när vi ser en ensam man med 2 hundar och pulka närma sig. Han är glad att vi spårat så han fick åka i våra spår till den här punkten och tar glatt på sig uppdraget att guida oss mot Gaskashytta. Vi tar rygg på honom och glider utför med höjd puls- norrmän kan det här med skidåkning, hundar och pulka och en ålder på 70år har väl aldrig hindrat någon förr?! Men vi är glada att ha en guide på vägen och pustar snart ut i stugan. Tänker oss en kaffe och sedan åka vidare… Men när brasan tänts och Erling kommit igång med historieberättandet, bestämmer vi oss snart för att stanna och bara njuta lite grann. Vi tvättar oss och masserar fötterna en stund. ”Spa Gaskas” visar sig från sin bästa sida. Restaurangen är inte dålig heller; ikväll bjuds det på Thaigryta med sojabitar, vitlök och chili och till dessert en liten kopp kaffe med chokladbit till.


Frostig morgon.


Dag 7. Altevasshytta & hemfärd

Tidig väckning, men molnen ligger lågt och väderprognosen lovar snö och vind mot eftermiddagen. Så nu bestämmer vi oss för att avsluta turen i Altevattnet. Vi äter frukost i Erlings sällskap och tar återigen rygg på honom ut på isen. Hundarna drar och han far med full fart fram. Pauser behöver man väl inte?! Vi tar en snabb klunk vatten och är framme efter 2 timmar (12km). Nöjda och glada med vårt beslut äter vi lunch i Altevasshytta, innan vi får lift med Erling till Setermoen (1h). Därifrån liftar vi mot Narvik med 2 tjejer som läser en lavinkurs på folkhögskolan utanför Alta. Från Narvik tar vi tåget och landar i Abisko en timme innan Valborg ska firas på turiststationen. En dusch, rena kläder och så avslutar vi turen med en ”after-ski” som heter duga!


Två glada jenter på tur!