Sara

Valborgshelgen närmade sig. Alla mina vänner skulle lämna staden. Ja, så kändes det i alla fall. Men så helt plötsligt kommer en räddande ängel med ett erbjudande som inte går att motstå: En mysig fest i fjällmiljö. Att fira Valborg i Abisko.

Sagt och gjort. Vi lånar en bil och åker norrut. Det är onsdag, solen skiner och vi bestämmer oss för att ta säsongens sista dag i Björklidens backar. Det blir många fina åk i härlig sorbet. När så kvällen kommer och solen fortfarande visar sin bästa sida, bestämmer vi oss för att åka en sväng till Lervik (utanför Narvik) och tälta vid fjorden. När vi närmar oss målet öppnar sig en helt fantastisk utsikt. Vattnet ligger spegelblankt, solen skiner med bara några smakfullt utplacerade moln på himlen. Vi tittar på varandra. Jag vet inte vem som nämner det först, men i bådas tankar finns i det ögonblicket en dröm om kanske ännu bättre vyer...

Så helt plötsligt sitter vi där i bilen, på väg mot världens ände. Eller i alla fall den sista utposten innan Atlanten tar vid; Lofoten.

Vi åker mot solnedgången.

Efter en resa genom kvällsljusets skiftningar i spegelblankt fjordvatten stannar vi till slut i Calle. Där finns en tältplats, omgiven av de bästa av två världar; hav och fjäll.

Nästa morgon vaknar vi i solsken med leenden på läpparna. Det kan inte bli bättre än så här. Vi funderar över dagens möjligheter över en portion gröt med mycket nötter och annat gott. Kanske paddla kajak? Eller surfa? Bestiga en topp? Eller bara vara?

Vi åker till Svoelvaer och tittar. Vad finns det för möjligheter? Henningsvaer rekommenderas. Vi stannar vid en underbar sandstrand, som skulle platsa på Maldiverna eller någon annan ö med lite varmare klimat... En tå i vattnet avvärjer dock impulsen att kasta sig i det kristallklara turkosa vattnet. Vi bestämmer oss för att bestiga den närmaste toppen istället. Det tar en liten stund och lite svettiga blir vi allt. Men utsikten från toppen tar andan ur oss båda. Henningsvaer måste vara världens ände. Annars vet jag inte var den finns.

När vi har njutit av utsikten en stund klättrar vi ner och besöker fiskebyn som vi just har beundrat från ovan. Torrfisk, smala gränder och närhet till havet, det är vackert!

Nu börjar hungern sätta in, så vi sätter oss i bilen och beger oss längre ut på öarna. Vi hamnar till slut i Eggum. En fin sandstrand med lov att tälta. Middagen avnjuts med havsutsikt och havsörnar cirklande ovanför oss. Sedan är det dags att göra oss fina inför kvällens skådespel. Det blir ingen lång simtur. Men båda lyckas i alla fall få schampo i håret och sedan skölja ur det i 4-gradigt vatten. Väldoftande och fräscha vandrar vi upp på en liten bergtopp för att därifrån beundra vår lite ovanliga majbrasa: en solnedgång över atlanten!

Dagen därpå vaknar vi till det lugna bruset av gamla dyningar. Havet är fortfarande lugnt. Men lite mörka moln tornar upp sig in mot land. Vi plockar ihop våra grejer och sätter oss i bilen precis när de första regndropparna faller. Frukost äter vi vid en liten sjö mellan regnskurarna. Sedan åker vi ut mot Unstad, surfarnas nordliga Mecka. Här beundrar vi vågor och ett gäng glada nybörjare, innan vi bestämmer oss för en snabb toppbestigning till lunch... Den blir dock inte exakt som beräknat... För när en topp är tagen, ser ju nästa också lockande ut... och nästa... 6 timmar senare kommer vi till slut ner igen efter ett äventyr som blev lite mer utmanande än vi trodde när vi började vår tur. Utsikten var dock värd varje droppe svett. Trötta, men lyckliga joggar vi den sista kilometern till stranden och bilen. Middagen smakar gudomligt och efter ett bad i det kalla blå, känner vi oss som nya, starkare människor med erfarenheter vi sent ska glömma...

Natten spenderar vi återigen i Calle. Morgonen därpå beslutar vi oss för att börja resan hemåt. Vi har fått uppleva så mycket, så det känns bra att lämna denna underbara plats. Vi åker hem och försöker smälta alla intryck. Molnen rullar in och sista biten på vår väg mot fasta Norge och sedan den svenska gränsen, regnar det och blåser. Vi har avslutat vårt äventyr i rätt tid... Trodde vi i alla fall... Tyvärr tycker bilen att vi var lite sena, så när vi har ett par kilometer kvar på norsk väg börjar den stånka och stöna och ger till slut upp... Men med lite kontakter och god vilja löser sig detta lilla missöde och vi får sova i varma mjuka sängar i Abisko!

Vår oväntade semester blev till något av det vackraste vi sett. En upplevelse att tänka tillbaks på och hämta energi från nästa gång livet känns tungt. För nu vet vi, att allt kan bli som en saga. Det gäller bara att våga ta chanser!