Sara

Jag vaknade av väckarklockan en tidig lördagmorgon. Just i det ögonblicket hade jag nog helst bara sovit vidare. Gårdagskvällen hade slutat framåt morgonen. Men solen som strålar med all sin kraft utanför ger mig energi, så jag tar ett kliv upp ur sängen och gör mig redo för ett litet helgäventyr.

Jag kör ensam genom det frostiga landskapet. Solen får de små iskristallerna att glittra som en miljon små paljetter. Jag börjar min vandring vid Torneträsk station. Därifrån följer jag stigen upp mot Nagirjavri, så svänger jag av stigen och siktar på tälten till vänster om sjön, där ligger mina vänner och njuter av förmiddagsvärmen i sovsäckarna.

När gårdagskvällens händelser har gåtts igenom, traskar jag iväg på en egen liten tur. Jag vandrar upp på toppen av Nagirvarri. Det som nerifrån ser ut som snö, visar sig vara ett luddigt täcke av centimeterlånga frostkristaller. Jag njuter av utsikten och det häftiga landskapet en stund, innan jag återvänder till baslägret. Så fyller vi på med ny energi innan det är dags för nästa topptur. Den här gången är det Rihpachohkka som är målet. Solnedgång och snöklädda toppar runt omkring oss och en vidsträckt utsikt över Torneträsk.

När vi återkommit till baslägret tänder vi en eld och myser framför brasan resten av kvällen. Grillar, som det anstår elever från ”korvgrillarlinjen”; korv såklart!

Efter en god natts sömn, packar vi ihop och åker vidare norrut. Vårt mål för dagen är en ”trevlig höstpromenad till Trollsjön, max 4h”. Men det visar sig att vädergudarna vill något annat. För när vi närmar oss nedre delen av Kärkevaggi, upptäcker vi något som vi inte hade räknat med...    

… ett 2 dm tjock snötäcke! Den 4 oktober! Så vandringen blir kanske lite jobbigare än vad vi räknat med… Efter 3h är vi till slut uppe. Mörkret börjar lägga sig och vi är trots allt lite glada för ljuset som snön ger. Det vita har helt och hållet bäddat in landskapet, med ett tjock och fluffigt täcke av snö. Det är oväntat och vackert.

Den sista biten av vandringen har vi en starkt lysande fullmåne som ledljus innan vi slutligen får vila trötta ben och kroppar i den varma bilen som för oss hem.