Sara

Jag trodde att det skulle bli en alldeles vanlig tisdag i en helt vanlig oktobervecka. Rastlösheten började komma smygande, jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra åt oron i kroppen. Det är så väldigt svårt att sitta still ibland.



Så fick jag frågan som ändrade allt: ” Vill du komma med till Lofoten?”



Jag behövde inte många minuters betänketid… Helt plötsligt befann jag mig i en hyrd bil med 4 tjeckiska killar, på väg till världens ände, eller i alla fall den västligaste utposten på Lofoten- Å.



Resan kom att präglas av blöta kängor- vädret ville inte riktigt som vi ville. Det regnade och blåste upp emot stormstyrkor första dagen. Vinden avtog sedan, men regn tycktes det finnas i outtömliga mängder. Så vi fick mest av allt njuta av vyerna från bilen, med avbrott av några korta vandringar. Men Lofoten är vackert i alla väder. De otroliga kontrasterna, med hav, fjäll, snö och sluttningar som färgas orangea av fjällbjörkar som ännu inte fällt sina löv. Det kan helt enkelt inte bli fel. De två sista nätterna hyrde vi en rorbu (liten stuga som är uppålad, så att man bor över vattnet) i Å. Härligt att mysa ner sig under täcket med fönstret på glänt och en bra bok i handen. För att sedan somna till vindens vinande och vågornas brus precis utanför. Det är nog det bästa sättet att uppleva en höststorm!