Sara

Efter en helg av vila var det återigen dags för äventyr! Den här gången var det en (lite mindre bakfull) grupp bestående av Lisorna och jag som började äventyret med en bussresa till Nikkaluokta. Där tog vi på oss ryggsäckarna (vägde dem på skoj innan vi åkte… mellan 16 och 18kg bar vi på) och trippade iväg med lätta steg. Första etappen gick till Ladtjoluspekåtan (5,6km). Där stannade vi för lunch: De berömda renburgarna på Lap Dånalds. Under vandringen dit hade vi hunnit bli lagom hungriga, så det smakade riktigt gott!



Med ny energi fortsatte vi vandringen längs den böljande stigen genom fjällbjörkskogen. Löven skiftade i olika gula nyanser. Solen sken mellan molnen och vi fick bara några droppar regn på oss när vi närmade oss dagens mål: Kebnekaise fjällstation. Vi slog läger någon km innan stationen och lagade en god middag bestående av minestronesoppa med linser. Sedan myste vi ner oss i tälten och somnade tidigt.

Kl. 04:00 var det dags att gå upp. Vi började med en timmes vandring innan vi tog frukost i morgonsolen i sluttningen. Vi satt där och filosoferade och hälsade glatt på några andra vandrare med samma dagsmål som vi. Dagens etapp skulle gå från 700möh upp till 1700m, sedan ner ca 150m innan den avslutande stigningen upp till toppen av Kebnekaise, 2111möh. När vi tittade på topparna runtomkring oss, sa Lisa röd lite fundersamt:

”Har ni tänkt på en sak?! Vilken topp vi än tittar på och tycker ser hög ut just nu… så ska vi upp på en som är ännu högre…!”

Tänkvärda ord, som dock inte fick oss att tveka… Åtminstone var det ingen som sa något högt, utan vi avslutade frukosten och började klättringen uppåt. Terrängen längs västra leden består till stor del av stenblock. Så vi var glada för varje steg vi fick ta utan regn… Prognosen var uppehåll till 12-tiden. Uppe på toppen av Vierransvarri tog vi fikapaus. Bröd med mjukost med viltsmak toppat med tonfisk har sällan smakat så gott! Än så länge hade vi vädret med oss, så vi passade på att njuta av utsikten ut mot Sareks mäktiga bergsmassiv.

När vandringen ner från Vierrransvarri påbörjades, drog molnen in över Kebnekaise. Till slut (många pauser senare) nådde vi toppen på Sveriges högsta berg! Den lilla sockertoppen var inhöljd i grå molndimmor, men vi hade tur och molnen skingrades emellanåt så vi kunde njuta av den vackra utsikten med glaciärer långt där nedanför oss. Efter ett par toppbilder gick vi ner till toppstugan och kokade upp vatten för att få en värmande lunch. Vi visste att vi hade sett solen för sista gången den här dagen. Så det var bara att samla så mycket värme som möjligt medan vi kunde. När vi kände oss redo gick vi ut och började nedstigningen. På väg upp mot Vierransvarri kom de första regndropparna. Därefter regnade det konstant hela vägen tillbaks.



Blöta, trötta, hungriga och med ömma muskler, fötter och leder kom vi till slut fram. Men trots allt lyste glädjen över vår bedrift igenom och jag tror att vi alla somnade med ett litet leende på läpparna: Nu finns det ingen bergstopp i Sverige som är för hög för att bestigas!

Dagen därpå styrde vi åter blicken mot Nikkaluokta. Vi vandrade i långsamt tempo med många pauser. Solen sken. Ömma fötter, leder och muskler gjorde att vi inte gick med fullt så lätta steg som 2 dagar tidigare. Men med gårdagens upplevelser i tankarna tog vi ett steg i taget och till slut nådde vi målet.

Skadorna är snart glömda och då finns bara minnet av de vida vyerna och den aldrig sinande äventyrslusten kvar! Men denna kväll smakade middagen inne i värmen på korridoren rent otroligt gott… och att sedan få vila sin trötta kropp under duntäcket i sin egen säng gjorde dagen och turen fulländad!