Sara

3 dagar ledigt. Vad tror ni jag hittar på då?! Ja, ni får 3 gissningar! Haha… Det blev en liten skidtur nu igen. Ja. Ni får ursäkta om jag är lite förutsägbar…

Den här gången bar det av söderut. Jag och Cecilia planerade att ha följe 2 dagar, sedan skiljas åt. Jag skulle vända hemåt och hon åka ner och passera Mårma på vägen mot Kebnekaise. Vi började med en liten kort uppvärmning på ca 8 km första kvällen, innan vi slog upp tältet (som är lagat efter min ensamma tälttur i februari…) och myste ner oss. Kikade lite på kartan och började fundera hur långt man kan åka på en dag egentligen?! Jag ville ju också se Mårma… Det har hägrat som ett av mina mål med våren. Frågan är ju bara när man skulle få tid till detta - en tur in i ett av våra tuffare fjällområden, med branta berg och utsikt mot glaciärer. Vi funderade och räknade. Till slut kom vi fram till att om vi startade tidigt, så borde vi hinna fram till vindskyddet i Mårma redan andra dagen. Därefter skulle jag vända åter mot Abisko. Det skulle bli långa dagar, men det borde vara möjligt.

Sagt och gjort. Nästa morgon ringde väckarklockan 05:30. Vi packade ihop och gled iväg med Torneträsk inhöljt i dimmoln bakom oss och solen i ansiktet. Efter dryga timmen stannade vi i en solig sluttning och kokade morgongröt. Så gick dagen. Vi avverkade kilometer efter kilometer i ett lugnt men målinriktat tempo. Först tog vi höjd, sen fick vi belöningen i en utförslöpa. Vi spanade spår från ren, hare och lo… Några älgar stegade uppför bergsluttningen framför oss, motljus och mäktiga djur. En ripa skrämdes upp och gav upp sitt karaktäristiska rapande läte. I övrigt tyst, bara det mjuka raspandet av skidor som glider genom nysnön.

Lunchpausen tog vi vid en renvaktarstuga. Couscous, varma koppen och några skivor salami. Därefter slumrade vi båda i solen en stund. Samlade krafter inför stigningen mot Mårma. Vi gick på skrå uppför. Passerade en bäckravin som inte var ämnad för personer med anlag för höjdskräck (undertecknad exempelvis). Annars var det bara vackert. Sista biten var vi båda trötta, men fortfarande inriktade på att klara vägen till målet för dagen. Tysta gick vi uppför sista kilometern innan vi till slut fick syn på stugan! Den glädjen är svårslagen. Trötta, värkande muskler får äntligen vila. Att i det läget få byta till torra, varma ullunderställ, laga en god middag av torkad potatis, lök, vitlök, sojafärs och kryddor och därefter krypa ner i sovsäcken och somna till ljudet av den sprakande brasan i spisen, det är lycka.

Nästa morgon ringde klockan återigen 05:30. Nu siktade vi på mårmapasset (1600m.ö.h.), det innebar en stigning på 500m. 1h och 45min senare stod vi på ryggen av passet. En magnifik utsikt ut över de Kebenekaise och de branta topparna runtomkring mötte oss. När vi hämtat andan en stund fortsatte vi ner mot Vistasdalen. Sol, nedförsbacke och krampande lårmuskler, det är inte så lätt att åka utför med turskidor och ryggan packad för tälttur…

En lunchpaus på trappan vid vistas innan det är dags att skiljas åt. Jag planerar att åka 3,4mil ner till Nikkaluokta, medan Cecilia ska vidare till Nallo. Men lyckan ler mot mig och en skotertransport kommer precis när jag ska åka. Så det blir ”fusktransport” till Nikka, inbäddad i yllefilt och bekvämt tillbakalutad i skoterkälken njuter jag av sista etappen på den här turen.

Med trötta muskler, ännu flera fräknar och ett leende på läpparna lämnar jag det här äventyret.