Sara

Den andra dagen på flykt från verkligheten spände jag på mig skidorna i soluppgången. Så styrde jag österut från Björkliden, mot Abisko. En slingrig stig genom fjällbjörkskogen. Strålande solsken och pigga ben.

En kuliss? Nej, det här är alldeles äkta fjäll!

I Abisko svängde jag upp mot Kårsavagge. Fortsättningsvis gick turen genom fjällbjörkskog. Här hade det dock samlats mera snö. Och färre skidåkare före mig. Så det blev att pulsa i halvmeter djupt puder några kilometer. Detta tog kraften ur de ursprungligen pigga benen. Väl uppe vid trädgränsen fick de dock en välbehövlig paus.

Fikapaus ger ny energi!

Utsikt mot Lapporten!

Efter pausen skidade jag på uppåt. Kom dock ganska snart fram till att det kanske inte skulle ta 2 h hem från Kårsavagge-stugan... Utan att det nog var bättre att vända åter mot Abisko redan denna dagen. Så sagt och gjort, jag svängde om och gled utför i mitt gamla spår, samtidigt som jag fick njuta av de sista solstrålarna för dagen...

Solpaus!

Vid 16- snåret var allt solsken borta. Mörkret började lägga sig över Abiskodalen. Jag hittade en tältplats och började slita och dra i mitt frusna tält. Det ville dock inte samarbeta. Till slut gav jag upp och lät tältet stå med bara 2 av 3 pinnar på plats. Så kröp jag snabbt ner i sovsäcken. Dags att koka vatten för matlagning. Det visade sig att köket inte heller var på humör att samarbeta idag. Så efter en mindre incident lyckades jag smälta någon deciliter snö. Sen gav jag upp det projektet. Istället tog jag det sista vattnet ur termosen, fixade en middag bestående av varmakoppen, couscous och några skivor frusen salami. Friluftsmat när det är som... öh... kanske inte riktigt bäst, men mättande i varje fall! 

Sen bäddade jag in mig i sovsäcken så att bara nästippen stack fram. Och på det sättet spenderade jag tiden fram till kl. 8 nästa morgon.

Man hinner tänka mycket på den stunden. Rensa igenom alla tankar som har samlats på hög. En riktig storstädning, som jag tror är nyttig för oss alla.

Orörd snö. Ensamhet och solnedgång.

Vaknade nästa morgon med frusna fötter och en gnagande hunger. Packade snabbt ihop alla prylar i tältet. Sen var det dags för nästa fajt. Att ta ner tältet. Det visade sig än mindre samarbetsvilligt än dagen innan. Efter en lång kamp gick jag segrande ur striden. I krig och kärlek är allt tillåtet. När det gäller tält, så får man använda kniven...

Efter några bett av en frusen apelsin (det enda söta och lite vätskefyllda som återstod i min packning), bar det av utför igen. 2 timmar senare stegade jag in på Abisko Mountain lodge (min blivande arbetsplats!). Lite lätt frostig hela jag. Erbjöds genast en bastu och dusch, samtidigt som jag fick informationen att det varit minst 25 minusgrader under natten...