Sara

Vandrarhemmet i San Sebastian ekar ödsligt tomt. Så går det när man reser utanför säsongen- och dessutom utanför storstäderna. Lite småkallt och ensamt. Då kommer det en kille med äkta surffrisyr. Ett snett leende och sydafrikansk ton på språket. Han reser runt i Europa- det gäller ju att passa på när man har kommit så här långt norrut, så nu är han här i 2 år. Reser från stad till stad. Träffar människor från alla världens hörn. Han kunde spara pengarna han tjänade i London och leva gott ett tag hemma, men det är mer lockande att resa till slantarna tar slut...

Jag slås av olikheterna mellan oss. Den här lite yngre killen. Som trots sin ålder nog har sett betydligt mer än jag kanske någonsin kommer att få se. Jag som kommer från lilla demilitariserade och neutrala Åland. En ö på vilken det är lätt att blunda för det som händer i resten av världen. Tänk så många människor som inte kan gå utanför dörren utan att vara rädda?! Och jag ser det som självklart. Ett pass med plats för vapenlicenser. En värld där både mor och far bär vapen- till vardags. Det är en sjuk värld i mitt huvud. Jag får det inte att gå ihop. Men det är verkligheten för killen som sitter framför mig. Dricker sin öl och planerar att flytta till Nya Zeeland när han återvänder hem- till en tryggare miljö och till en utbildning han tror på. Han har visioner och mål. Han får mig att uppskatta allt det jag tar för givet.