Sara

En mörk man. Jag undrar varifrån han kommer. Tyskland blir svaret. "Och du, du är från Spanien antar jag?!" Haha, det är nog första och sista gången jag blir tagen för att vara spanjorska! Tydligen var det min "självsäkerhet" som gav ett spanskt intryck... Det känns ju bra på något sätt.

Nåväl. Jag förklarar i alla fall att jag inte kommer från Spanien. Jag är ju från Finland. Men pratar svenska. Lagom förvirrande. Men den här gången får jag ett stort leende och svar på ren stockholmska: "Men jag pratar ju svenska!"

Det är väl inte så häftigt i sig, en tysk som pratar svenska. Det coola med den här killen är:

1. Han har aldrig varit i Sverige.
2. Han har aldrig träffat en svensk.
3. Han har pluggat och lärt sig svenska helt själv. På bara ett år.

Så jag blir alltså den första svensk han pratar språket med. Det är fascinerande. En häftig tanke. Att lära sig ett språk på egen hand. Genom att plugga ord och lyssna på olika program. Lyssna på musik och på komiker. Jag attraheras av tanken. Det finns en person som har klarat av det. Kanske finns det möjlighet för mig också?! Det krävs en stor dos av motivation, envishet och vilja. Det krävs mycket tid och träning. Men kanske det ändå är möjligt att lära sig ytterligare ett språk?! Jag pratar med den här killen. Diskuterar språkundervisning och Sverige. Han är nyfiken på landet- kulturen och människorna. Han vill gärna besöka det en dag. Praktisera det han lärt sig. En helt vanlig kille. Han ser lite rädd ut, lite blyg och osäker. Men det visar sig vara en människa med mycket livserfarenhet och många drömmar kvar att uppfylla. Och ja. Svenska är ju inte det enda språk han talar; Ryska, japanska och spanska finns också med på listan. Men dem har han lärt sig genom resor och arbete i länderna.

Svenska, det lät liksom bara fint.