Spanien- en sammanfattning
”I´m bad (or, rather, lazy) at researching a place before I travel, tending just to show up and see what happens. When you travel this way, what typically “happens” is that you end up spending a lot of time standing in the middle of the train station feeling confused, or dropping way too much money on hotels because you don´t know better.”
Spanien. Det blev en resa att minnas. Jag åkte dit med blandade känslor och förväntningar. Det kändes tryggt att ha första veckan planerad med surfgänget. Där fick jag rätt. Det blev en härlig vecka, allt organiserat och fint. Sedan lämnades jag ensam i Malaga. En stad med 600 000 invånare- några fler än jag är van vid. Först var jag livrädd. Visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra. Men det löste sig efter hand. Jag behövde inte ens anstränga mig.
Det flöt på och efter ett par dagar var jag fast, jag ville verkligen inte hem. Och det bästa var ju att jag inte måste åka hem. Så jag stannade lite till helt enkelt. Jag myste omkring med ett leende på läpparna. Planlöst. Tog dagen som den kom. Varje dag. En härlig frihetskänsla- jag kunde göra vad jag ville, när jag ville. Jag träffade människor från olika hörn av vår jord. Jag upplevde med alla sinnen; såg vackra landskap och byggnader, kände solens värme och vinden mot huden, smakade på lokala delikatesser och havets salt, hörde musik och spanska, ett språk som jag fastnade för, kände doften av vin, oliver, jord och ett annat land.
Jag njöt av varje dag, varje timme och minut. Men jag gjorde precis som Elizabeth Gilbert i citatet från boken ”Eat pray love”; Jag hade inte planerat ett dugg. Jag visste ingenting om var jag kunde bo, jag visste inte vart man ”skulle” gå, jag visste inte vilka sevärdheter som var värda att besöka, vilka restauranger eller barer som var bra… Jag visste inte om det fanns något man borde undvika. Jag visste verkligen ingenting. Och precis som hon beskriver, så stod jag på tågstationen och kände mig förvirrad. Jag lade helt säkert ett par euro för mycket på boendet och jag gick en hel gata upp (och sedan ner), på jakt efter ett vandrarhem som sedan visade sig vara fullbokat… Men det förde även med sig möten med människor som jag kanske inte hade fått kontakt med om jag planerat allt in i minsta detalj. Jag träffade en väldigt hjälpsam tysk tjej på bussen till Malaga- det slutade med att hon visade mig hela vägen fram till dörren på ett (mycket trevligt) vandrarhem mitt i staden. Hon kom t.o.m. in och väntade tills hon såg att jag fick plats där!
Jag lärde mig också att jag klarar mig bra själv och att jag inte är så hopplöst osocial som jag ibland känner mig… Jag reste på ett sätt som jag inte har rest förut- ensam. Och nu har jag fått kvitto på att jag nog har mognat och utvecklats som person sedan jag var 20år och tågluffade första gången. Den här resan väckte upptäckarlusten på nytt (om den nu någonsin har vilat i mig…). Nu vill jag undersöka Spanien mera ingående. Jag vill lära mig språket, jag vill uppleva kulturen, äta maten och umgås med människorna. Och så vill jag naturligtvis ut i naturen!
Det finns mycket kvar att lära om det här landet. Så min lilla resa gav definitivt mersmak! Om jag får möjlighet, så kommer jag att återvända!
Planlös resenär i San Sebastian
