Arbetsmoral?!
Sista veckan på jobbet. Cheferna är bortresta. Vi får jobba. Om vi vill. Inget måste. Det är typiskt obra för arbetsmoralen. Så när Rickard kommer och frågar om vi vill hjälpa honom med ett jobb, så krävs det inte många sekunders betänketid… Jobba?! Det kan man göra en annan dag… Så nästa morgon vaknar vi tidigt (trots att ingen av oss ska på jobb). Solen skiner och fjällen ser ut som fastlagsbullar. (Bruna, med florsocker på topparna). En helt underbar dag att utforska omgivningarna uppifrån. Vi myser iväg. Tar höjd upp över Noulja- till snön. Ett jämt och vitt lager täcker landskapet. Vi smyger upp till Låkta. Precis vid krönet vilar stugan i dimma, allt är vitt. Vi dyker ner under molnen och möts av solsken på andra sidan passet. Sjunker ner mot bron som ska lyftas av för vinterförvaring. Det är nu arbetet börjar. Vi ska fästa en vajer i bron, så Rickard kan lyfta av den, sedan ska vi springa upp till platsen där bron ska förvaras och svänga den på rätt. Detta kan låta enkelt i teorin. Men i verkligheten är det lite smått stressande att ha en stor röd klump hovrande över sig. I min allmänna förvirring, lyckas jag tappa radion när jag går ut på bron… Så vi får styra ner den utan radiokontakt… Lite svårt, men det funkar. Går därefter tillbaks och hittar radion på en klippa vid brofästet- ett par centimeter från vattnet…
24 september. Sol, snö och dimma.
Vi hoppar åter in i helikoptern och beger oss mot nästa bro. Den är större och tyngre. Så vid första försöket blir vi tvungna att avbryta. Vi lastar ur alla säten och annat onödigt ur helikoptern och försöker på nytt… Lisa visar sina superkrafter och fäster vajern i helikoptern som hovrar över henne, 1,7 m över marken… Jag gömmer mig i buskarna. Sedan går det bra. Vi får tryggt och fint ner bron där den ska vara.
Lilla Lisa under helikoptern...
Efter avslutat jobb åker vi hemåt. Njuter av utsikten och känslan att för en gångs skull verkligen förtjäna flygturen…
