Vasaloppsträning
Det är dagen efter jag fick beskedet. Mer peppad än någonsin går jag ut genom dörren och tar siktet mot fjällen. Skidor på. Stavar i händerna och en ryggsäck fylld med varma kläder, mat och lite andra prylar som kan vara bra att ha. Så glider jag ut på vinterleden som tar mig söderut och sedan viker av mot väster. Det är lätt att åka. Leden är tillpackad efter alla skotrar som passerat. Jag myser på. Stannar ofta till och riktar ansiktet mot solen- odlar fräknar som gömt sig under vintern men snart kikar fram igen. Fikar lite. Äter lunch. Och åker på. Efter 2,5 mil börjar milen och timmarna i spåret kännas i kroppen och psyket- tar aldrig den här dalen slut?! Precis då glider 2 skotrar upp bredvid mig. De funderar om jag kanske vill ha lift en bit?! Jag sväljer stoltheten och känner mig nöjd med dagens prestation, tackar glatt ja och puttrar vidare med motorkraft istället. Hamnar på en sjö där männen har slagit läger. En tältkåta med kamin och 4 sängar. Värmen sprider sig i hela mig. En kopp kaffe, bullar och småprat- härligt spontant och intressant att träffa nya människor i en lite annorlunda miljö. Till slut får jag skjuts också den sista kilometern till dagens etappmål: Unna- Allakas.
Också där får jag av ett varmt välkomnande. Stugvärden Kristina skiner som solen själv och bjuder glatt in mig i sitt bo. Samtalet flyter lätt och när magen gör sig påmind slår vi ihop våra resurser och skapar en festmåltid i stugan. Renskavsgryta med kantareller, lök och grädde. Avslutar måltiden med digestivekex, ost och en värmande kopp te spetsad med rom... Fint att filosofera och fundera över allt och ingenting med den här damen. Livsglädjen lyser om henne, samtidigt som jag förstår att hon har haft sina motgångar genom åren. Men hon låter inte dem ta över, utan hon tar in allt som livet har att erbjuda och njuter av varje dag och varje glädjeämne- ingenting är omöjligt! Åldern är heller inget hinder- vad är det som säger att man inte kan lära sig åka skidor när man är 60? Eller för den delen pröva på telemark? Eller resa till Karibien med sin 80-åriga mamma? Att dansa 2 gånger i veckan är rutin. Lite synd bara att inte den efterlängtade skidresan till Alperna blev av i år... Men det kommer nya möjligheter! En dag i björkliden är ju inte fel det heller! :)
Jag bjuds att stanna över natten- och gör det med glädje.
Fint att vakna till norsk radio nästa morgon. Kaffet är snart klart och gröten kokar på spisen. Ost och leverpastej. En sådan lyx hade jag inte väntat mig i stugan långt ute på fjället. Utanför är det vitt- alldeles vitt. Och det blåser på lite grann, en nordlig vind. Det är dock inte tillräckligt för att stoppa mig. Upp med huvan och så tackar jag och lämnar stugans ombonade värme. Åker uppåt. 300 höjdmeter ska tas. Jag klättrar sakta med vinden bitande i kinderna. Motvind. Uppförsbacke. Snöyra. Ospårat. Fokus ligger på förflyttning. Jag föreställer mig att jag är i vasaloppsspåret. Matar framåt. Sakta går det nu, men tänk vad lätt det ska gå att glida fram i preparerade spår med längdskidor istället för de tyngre turskidorna! Jag susar fram i spåret med sikte mot Mora. Efter halva dagsetappen slutar det äntligen att blåsa. Jag har nått toppen och glider utför. Hittar snart ett skoterspår och plötsligt går det undan. Solen tittar fram och jag skymtar mer och mer blå himmel. 3 mil och många timmar senare glider jag in i Katterjåkk.
Tjejvasan 2 dagar i rad. Det är väl ett träningspass som heter duga?!
Också där får jag av ett varmt välkomnande. Stugvärden Kristina skiner som solen själv och bjuder glatt in mig i sitt bo. Samtalet flyter lätt och när magen gör sig påmind slår vi ihop våra resurser och skapar en festmåltid i stugan. Renskavsgryta med kantareller, lök och grädde. Avslutar måltiden med digestivekex, ost och en värmande kopp te spetsad med rom... Fint att filosofera och fundera över allt och ingenting med den här damen. Livsglädjen lyser om henne, samtidigt som jag förstår att hon har haft sina motgångar genom åren. Men hon låter inte dem ta över, utan hon tar in allt som livet har att erbjuda och njuter av varje dag och varje glädjeämne- ingenting är omöjligt! Åldern är heller inget hinder- vad är det som säger att man inte kan lära sig åka skidor när man är 60? Eller för den delen pröva på telemark? Eller resa till Karibien med sin 80-åriga mamma? Att dansa 2 gånger i veckan är rutin. Lite synd bara att inte den efterlängtade skidresan till Alperna blev av i år... Men det kommer nya möjligheter! En dag i björkliden är ju inte fel det heller! :)
Jag bjuds att stanna över natten- och gör det med glädje.
Fint att vakna till norsk radio nästa morgon. Kaffet är snart klart och gröten kokar på spisen. Ost och leverpastej. En sådan lyx hade jag inte väntat mig i stugan långt ute på fjället. Utanför är det vitt- alldeles vitt. Och det blåser på lite grann, en nordlig vind. Det är dock inte tillräckligt för att stoppa mig. Upp med huvan och så tackar jag och lämnar stugans ombonade värme. Åker uppåt. 300 höjdmeter ska tas. Jag klättrar sakta med vinden bitande i kinderna. Motvind. Uppförsbacke. Snöyra. Ospårat. Fokus ligger på förflyttning. Jag föreställer mig att jag är i vasaloppsspåret. Matar framåt. Sakta går det nu, men tänk vad lätt det ska gå att glida fram i preparerade spår med längdskidor istället för de tyngre turskidorna! Jag susar fram i spåret med sikte mot Mora. Efter halva dagsetappen slutar det äntligen att blåsa. Jag har nått toppen och glider utför. Hittar snart ett skoterspår och plötsligt går det undan. Solen tittar fram och jag skymtar mer och mer blå himmel. 3 mil och många timmar senare glider jag in i Katterjåkk.
Tjejvasan 2 dagar i rad. Det är väl ett träningspass som heter duga?!
Kommentarer
Trackback
