Sara

Det är två små figurer som strider, en på högra axeln och en på den vänstra. Den ena säger:

"Det här är inte naturligt! Du ska inte vara här! Gå ner, fort, så snabbt du kan! Ta en fika på kaféet runt hörnet istället!"

medan den andra svarar:  

"Lugna dig! Du vet ju att du kommer att klara det! Och inte bara det, du kommer att njuta av känslan! Gör det nu, fegis!"

Jag ser det så tydligt där nerifrån, precis hur jag ska göra. Greppen- både för händer och fötter. Och inte är väl lutningen så farligt brant?! Men så befinner jag mig där och allt ser så annorlunda ut. Klippan stupar brant, med överhäng och greppen är minimala... Det kan väl aldrig vara meningen att jag ska vara här och ta mig upp ännu högre?! 



Men så är det. Och jag njuter. Njuter av att pulsen går upp lite grann. Svär några rader och får lite extra mod och kraft, att klara den lite kluriga passagen. Kommer ner och landar mjukt på marken- det var ju faktiskt inte så farligt ändå! Nu undrar jag var jag hittade överhänget på den svagt svaiga klippan...?!