Sara

Snön singlar ner, sakta, bara en lite lucka i molnen ger plats åt solen som finns där bakom. Lite rosa ser jag allt.

 

Kvällen kommer snabbt och till slut lämnar jag jobbet och går ut på upptäcktsfärd i byn. Jag går samma väg som kommer att passera mängder av gånger de närmaste månaderna. Ensam nu, men nästa tur får jag sällskap- av förväntansfulla, ivriga, kanske lite rädda (?), gäster från alla möjliga världsdelar och kulturer...

 

Jag njuter av tystnaden. Funderar hur det kändes allra första gången? Vi körde genom en skog som kändes oändlig, det var sent och väldigt lite trafik, plötsligt stannar bilen och chauffören pekar mot något grönt och flammande på himlen. Tiden stannade ett ögonblick just då. Jag minns det så starkt, skenet som dansade, inramade av granarna runtom oss. Den kristallklara luften och stjärnorna som ljuspunkter strödda över himlavalvet.

 

Det jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig då, var att just norrskenet, skulle komma att bli min vardag en stor del av året. Något som är grunden för min lön och som jag en helt vanlig dag kan se från mitt fönster om jag bara kommer ihåg att titta ut... Just ikväll är molnen täta, så när som på en lucka precis mot norr. En flamma i ögonvrån och mitt intresse är väckt. Det blir som en tv- bild, en ensamföreställning, bara för mig. Jag njuter av det flammande skenet och vandrar sedan sakta tillbaks upp mot byn, när molnen åter tätnar och showen är över för den här gången!