Sara

Mörkret ligger konstant över byn. Solen har inte synts till på flera veckor. Alla varelser går ner i någon sort slow-motion tempo. Det är hopplöst att gå upp på morgonen. Allt tar som lite mera tid. Men det är fint på något sätt:

I morse vaknade vi i en iskall stuga långt ute på fjället. Myste kvar och ville inte riktigt upp ur sovsäckens skyddande bubbla av värme. Till sist var vi tvungna. Smyger ut och möts av ett fantastiskt vinterlandskap. Fluffig och vit ligger snön som ett skyddande lager över hela dalen. Den dämpar ljuden och ger en underbart ombonad känsla. Vi glider hemåt i molnet av härligt vitt puder. Några skotrar puttrar sakta framför oss, föser renarna ner mot skogslandet. Det är, trots all rörelse i hjorden, nästan tyst. Solens strålar under horisonten lyser upp molnen i ett rosa skimmer. Vi sitter ner i en snödriva och äter med god aptit en cous-cous gryta med renskavsrester från gårdagens middag... Avslutar måltiden med några bitar choklad.


Dagar som idag ger hopp om ljus i polarnattens tid!