Sara

Den här gången började turen med bilfärd till Frihetsli- Dividalen. Solen skiner och värmer riktigt vårigt. Älven har börjat öppna sig. Vi skidar längs med vägen, söderut, mot Dividalshytta. Stigningen är behaglig- 250m utspritt på 12km. Vi kommer fram mot kvällen, möts av en tom stuga. Njuter av att vara i Norge- och få tillgång till dessa fantastiska "hyttor". Portvin och hembakad biscotti avslutar dagen. Som tidigare även bjöd på en Tjeckisk ny bekantskap- Becherova, med smak av kanel, värmde gott innan vi fått riktig fyr på elden i spisen...

 

 

Nästa dag börjar vi sakta. Tranbärsgröt och kokkaffe är kanske bästa starten på dagen? Så är det dags att stå på ski", vi glider ut från hyttan och nedför. Möts av bristande skare. Rutten snö. Sjunker igenom. En gång. Igen. Många gånger. Det går sakta. Men vi kommer ner. Lugnt. Metodiskt. Skogen omger oss, vacker. Tallar och granar bildar en äkta trollskog och jag kan inte låta bli att må lite bra, bara av att vara här och nu. Trots snön. Trots allt. Vi kommer ner. Äter lunch med regnet hängande i luften. Går över älven och börjar turen upp på fjället. Följer älven, genomslag. Snöbryggor som brister. Porlande vatten. Slingrig älv. Vindstilla. Och vackert, trots allt. 

 

 

Timme efter timme åker vi. Dag blir kväll och kväll blir natt. I månskenet närmar vi oss nästa stuga. Siktar med GPS för att hitta sista biten. Middagen serveras 23:58. 

 

 

Tredje dagen vaknar vi till solsken. Ett helt strålande väder. Vita fjäll. Energin kommer snabbt tillbaks och vi glider vidare söderut. En halo kring solen spår väderförändring, så vi passar på att njuta av solskenet så länge det varar. Med molnen kommer även nedförsbacken, på skrå mot hyttan för dagen. En brant ravin på höger sida. Flatljuset suddar ut konturerna och det blir lite svindlande att ta sig ner. Hård snö, bromsar mycket, trötta ben. Ibland är det faktiskt lättare att gå- trots snön, trots att vi är här för att åka skidor?! Ner kommer vi. Och fram.

 

 

Imorgon blir lätt tänker jag; 12km, i skogen och sedan ute på sjön. Hur svårt kan det vara?! Vi börjar med lyxig frukost- nygräddade scones och prästost med fikon smakar helt magiskt gott... 

 

 

Så står vi där med skidorna på. I snö/slask och vinden som piskar. I ansiktet. Motvind. Vitt. Alldeles vitt. Kompassen kommer fram. Jag skymtar land någonstans där borta, på andra sidan. Åker mot punkten. Googles och buffen virar in ansiktet. Vätan tränger igenom lagren. Men vi tar oss fram. Idag igen. Fikar i skydd bakom en sjöbod, nära stugan. Sista biten är ruskad- det tackar vi för just idag. Stugan är välkommen och bjuder på värme och snart torkar blöta kläder, kaffet står på och vi får faktiskt tid att bara vara. Vatten saknas, så vi smälter snö och tillreder tillsammans en 3 rätters middag- smögen på knäcke, svamprisotto med torkat renkött och fruktpaj med smak av kanel till desert... Vem har sagt att turmat ska vara tråkig?!

 

När vi ätit kommer plötsligt flera. Ett helt gäng glada norrmän. Som kan den här platsen. Plötsligt står jag med spaden i handen, vid en pinne som markerar vattenhålet- och gräver. Växlar med guiden för den norska gruppen. Djupare och djupare. Snart syns vi inte mera. Gropen vidgas, snö kastas högre och högre. 3 meter och många spadtag senare hittar vi det vi söker- vatten som döljer sig djupt där nere. Vinden viner. Mörkret föll för säkert en timme sedan. Ett träningspass till glädje för oss alla. Vatten har sällan smakat så gott...

 

 

Nästa dag avtar vinden något. Vi går på fjället- får äntligen njuta av mjuk och härlig nysnö, följer norrmännens spår en bit. Fikar  i solsken och glider mellan björkarna ner mot stugan. Hugger ved. Filosoferar. Livet är enkelt. Och behöver väl knappast vara mer komplicerat än det är, här och nu? Vi avslutar med lyxig middag, gott vin och fina minnen från turen vi gått!