Sara

Vaknar av regnet och vinden. Droppar som piskas mot rutan. Stormigt, härligt; jag myser lite extra under täcket och ställer in skidturen för dagen. Planerna blir lösa, vad händer nu?! Vi hade målet klart, men nu vet vi inte längre.

 

Det blir en bilfärd till Kiruna. Fika & stad. Promenad med solsken. Stormen känns avlägsen och vi avslutar med ett crossfit pass på gymmet. Pulsen höjs, kroppen får arbeta, tills tröttheten kommer- och lite till. 

 

Efter studiebesöket i civilisationen, känns det fint att åka ut i fjällen igen. Månen vilar just ovanför horisonten när vi kör genom mörkret mot byn.

 

 

 

 

 

 

Med fjordutsikt är det lätt att plocka höjd. Just den här dagen kom vi dock inte hela vägen upp. Kanske tog vi inte riktigt rakaste vägen... När vi möttes av denna skylt;

 

 

 

 

Mörkret närmade sig... Snön  var hård... Men inte vi. Så efter fikat, vänder vi åter neråt, glider över kartongsnö, ner mot det mjuka inne bland träden. En fin dag, med utsikt mot fjorden...

 

Sverige, Norge, Norge, Sverige... Vi åker kors och tvärs över gränsen, upptäcker, upplever... Njuter. 

 

Idag blev det en svensk topp- Nakerivarri. Fint fjäll, med massa härlig snö i skogen. Och lite mindre härlig snö på höjden. Men det gör ingenting. Den totala upplevelsen är ändå mer än värd den skräckblandade tjusningen att ta sig nedför sluttningen innan vi (äntligen) når trädgränsen. Utsikten. Känslan i kroppen. Och smaken av kaffet efteråt... Det är en fin upplevelse som återigen ger mersmak!

 

Andra dagen ledigt. Det känns redan som en oändligt lång tid. 2 dagar av upplevelser. Hela kroppen njuter, vill ha mer. Benen jobbar. Armar, rygg, mage... Alla muskler får vara med. Vi går mot toppen. Vägen är lite krokig och vi tar kanske inte det rakaste spåret. Men det gör ingenting. Det är vägen som är målet. Det är tiden ute som räknas. Vi fylls med frisk luft och endorfiner. Sikten försämras. Det vita smälter ihop och konturerna suddas ut. Det gör ingenting. Vi tar på ett lager kläder till och fäller upp huvorna. Så glider vi ner igen. Vi såg inte mer än röset på toppen och en skymt av fjorden (?) långt där nere...

 

Men; det gör ingenting! 

 

Snön knarrar när vi går. Så tystnar det. Vi skapar ett basläger, med renhudar, på snön. Var och en bygger sin egen soffa. Lamporna slocknar en efter en. Så är det alldeles mörkt. Vi sitter på läktaren, med utsikt mot norr. Månen vilar på Noulja, precis ovanför sky station. Samtalen tonar bort och kvar finns bara det dova ljudet från isen som lägger sig till rätta... Skenet tar fart på himlavalvet, en båge som förstärks, innan det exploderar i ett helt fantastiskt ljusspel ovanför och framför oss. 

 

15 personer. På isen. På en sjö norr om polcirkeln. -15grader. Alldeles tyst. Norrsken.

 

                                                                                                                                                               Fint.

Det känns lika otroligt varje år. Plötsligt är den mörka tiden förbi och det gula klotet bländar åter med sina starka, livgivande strålar. Energin kommer tillbaks och allt känns så lätt helt plötsligt. Jag vet när jag vaknar, att om jag kikar ut genom gliporna i persiennerna, så är det ljust utanför. Landskapets konturer kommer fram och allt blir så mycket vackrare. Skarpare. Jag går ut ur den dimmiga bubblan som mörkret svepte in mig i och tar glada språng mot vårvintern i norr!

 

Efter jobbet. Solen har frestat på andra sidan glasrutorna hela förmiddagen. Så äntligen släpps jag fri- och ut på fjället. Äter ett ägg i farten, packar skidorna och så är vi på väg; uppför vårt vackra hemmafjäll. 500 höjdmeter senare stannar vi. Njuter av en kopp te och utsikten, innan det är dags att vända neråt- låta gravitationen föra oss mot utgångspunkten. Vi glider ut på det första snöfältet. Snön frasar under skidorna och jag justerar vikten och surfar ner mot byn. 

 

 

Vi är vid hotellet av is. Temperaturen ute ligger på -25, när vi stiger in i hotellet känns -5 grader riktigt varmt. Solen strålar och jag håller tummarna att molnen ska hålla sig borta hela kvällen... 

 

 

Bil - flyg - bil - båt - bil ... Och äntligen kör vi in på gården i byn ute på landet. Ljuset i lyktan välkomnar och inne i huset sprakar brasan i spisen. Helgen tillägnas två småkillar. Några som verkligen njuter av vårt sällskap. Åka pulka, hoppa från snöhög, springa upp på samma snöhög, grilla korv, baka bullar, äta bullar, läsa Pettson, se på film (Bamse kan man inte se för många gånger...) kurragömma... Allt blandat med (mestadels) glada skratt och tillrop. På kvällen njuter vi av stillheten över ett glas vin och lite goda ostar... Somnar tidigt, ovana att åka så mycket pulka och hoppa på en och samma dag...