Sara

Det är en helt vanlig torsdag med föreläsning på morgonen... Men så fort det ”ringer ut” skuttar vi hem som glada, aningen förvuxna skolbarn. Det är inte riktigt en vanlig torsdag längre... för nu packar vi våra väskor; varma kläder, matsäck och fiskeutrustning. Så packas bilen är full med grejer och folk. Stämningen är förväntansfull medan vi kör under fundersam tystnad västerut. Efter en stund passerar vi den norska gränsen. Så ser vi plötsligt fjorden som är målet för dagen. Solen kikar fram genom de regntunga molnen. Fiskespön sätts ihop och det klirrar om dragen när någon har svårt att bestämma sig och letar runt i lådan.



Glada tillrop när det nappar. Tips och råd; hur ser man på vattnet var fisken befinner sig?! Är det så att de små fiskarna vid ytan tyder på att det finns större fiskar i djupet? Det verkar fungera i alla fall.



28 fiskar senare sitter ett gäng glada naturguider vid brasan. Pinnbröd och fisk grillas. Mätta och nöjda med dagen packar vi återigen in oss i bilen. Så bär det av mot Sverige och Kiruna. 



Årets första norrsken avslutar dagen.

”Man ska inte ta ut sorger i förskott, men ta gärna ut glädjen!” *

Den lärdomen avslutade helgens vandring från Abisko till Vassijaure. Vi lämnade Abisko på fredagseftermiddagen och gick tills det blev mörkt. Så slog vi upp tältet någon kilometer från Kårsavaggestugan. Vi var tre från början, men en blev tvungen att avbryta efter bara några kilometer p.g.a. magont. Så var det bara två kvar. Men det gick bra det också! Eftersom det var fredag, så tyckte jag att vi skulle lyxa till middagen lite, så vi rörde ihop sojabitar, grönsaker och tacosås och avnjöt med tortillabröd. Det blev dock lite starkt… kryddblandning för 4personer till 2, blev kanske lite mycket?! Det värmde gott i regnet, så mätta och nöjda med vår insats bäddade vi ner oss i sovsäckarna.



Efter en natt i torra varma sovsäckar var det så dags att fortsätta. Först gick stigen brant uppför, sedan planade den ut och ringlade fram över fjället. Det regnade mest hela tiden, men vad gör det egentligen?! Det kanske känns lite motigt när det aldrig verkar ta slut på vatten i molnen. Men varje minut av uppehåll känns så värdefull att det är värt regnet. Det karga landskapet med snöfläckar och områden med ripbär som lyser rött. På lite lägre nivå flammar fjällbjörken i gyllene färger. Det är kontraster och det är vackert.

Det är nog ett helt annat liv än många av våra vänner lever i sina studentstäder. Hur många av er skulle föredra att sitta med regnet strilande över er i en bergssluttning och bara titta ut över det storslagna landskapet, framför en utekväll på krogen? Men det kanske är just därför vi har utbyte av att umgås och vara vänner. För att vi är så olika?!



Nåja, vandringen fortsatte. Vi hittade en snögrotta, vi tittade på små, små växter, vi fotograferade renar. Vi bara gick. Dagens etapp avslutades i en fin grässluttning ner mot Låktatjåkkastation. Äntligen fick vi vädret lite på vår sida, det var faktiskt uppehåll hela middagen och tills vi krupit ner i sovsäckarna i tältet. Sedan hade vi gått om tid att fundera ut läskiga maträtter till halloweenfesten, planera kladdkakstävling och tänka över livet i allmänhet… Man hinner gå igenom mycket när man går och lägger sig kl. 8.



Sista dagen blev det en kort etapp till Vassijaure. Det gick snabbt att gå ner dit, så vi hade 2h att vänta på tåget. Efter lite moget övervägande, slutade det med att vi bestämde oss för att pröva att lifta. Den andra bilen som kom stannade. En härlig äldre man, som var nybliven pensionär med otroligt mycket livsglädje och positiv energi. Han berättade så gärna om äventyret att ordna fest på Noulja med syskonskaran på 7 personer, sonens kärleksliv, ex-hustruns örtagård och hur han hade byggt sitt hus och målat det med äggolja. Vi lyssnade på historierna och när han släppte av oss i Kiruna, så lämnade han två glada tjejer med härliga naturupplevelser och positiva tankar som minnen från den här helgen!

Vill bara tillägga att anledningen till att Erling plockade upp oss, var just det, att vi såg så glada ut! :)

*citat av Erling, som gav oss lift från Vassijaure till Kiruna

Det som är bra med att gå naturguideprogrammet är att man inte alltid behöver sitta instängd i ett kvavt klassrum för att få kalla det skoltid. Den här veckan började vi med att packa väskorna och så bar det av mot Trollsjön (utanför Abisko). Där vandrade vi upp till den magiska lilla sjön. På väg dit stannade vi och tittade på rasmaterial längs bergssidan. Vi funderade hur alla stenblock hade hamnat i dalen och hur åsen som slingrar sig fram längs kanten kan ha bildats. Vi kröp ner i blockgrottor. Vi klättrade över block och sten. Solen skymtade bland molnen lite nu och då. Men mest dominerade de dramatiska molnslöjorna, som liksom bäddade in topparna runtom oss.

Nästa skoldag innebar en tur till Björkliden. Där promenerade vi till grottorna och så fick vi en personlig guidad tur långt in i grottsystemet (en klasskompis har jobbat där och guidade oss). Vi fick krypa genom ”magpressen”, dricka ur ungdomenskälla och längst in hittade vi något ytterst oväntat…

Vissa dagar känns allt bara så rätt!

Efter en helg av vila var det återigen dags för äventyr! Den här gången var det en (lite mindre bakfull) grupp bestående av Lisorna och jag som började äventyret med en bussresa till Nikkaluokta. Där tog vi på oss ryggsäckarna (vägde dem på skoj innan vi åkte… mellan 16 och 18kg bar vi på) och trippade iväg med lätta steg. Första etappen gick till Ladtjoluspekåtan (5,6km). Där stannade vi för lunch: De berömda renburgarna på Lap Dånalds. Under vandringen dit hade vi hunnit bli lagom hungriga, så det smakade riktigt gott!



Med ny energi fortsatte vi vandringen längs den böljande stigen genom fjällbjörkskogen. Löven skiftade i olika gula nyanser. Solen sken mellan molnen och vi fick bara några droppar regn på oss när vi närmade oss dagens mål: Kebnekaise fjällstation. Vi slog läger någon km innan stationen och lagade en god middag bestående av minestronesoppa med linser. Sedan myste vi ner oss i tälten och somnade tidigt.

Kl. 04:00 var det dags att gå upp. Vi började med en timmes vandring innan vi tog frukost i morgonsolen i sluttningen. Vi satt där och filosoferade och hälsade glatt på några andra vandrare med samma dagsmål som vi. Dagens etapp skulle gå från 700möh upp till 1700m, sedan ner ca 150m innan den avslutande stigningen upp till toppen av Kebnekaise, 2111möh. När vi tittade på topparna runtomkring oss, sa Lisa röd lite fundersamt:

”Har ni tänkt på en sak?! Vilken topp vi än tittar på och tycker ser hög ut just nu… så ska vi upp på en som är ännu högre…!”

Tänkvärda ord, som dock inte fick oss att tveka… Åtminstone var det ingen som sa något högt, utan vi avslutade frukosten och började klättringen uppåt. Terrängen längs västra leden består till stor del av stenblock. Så vi var glada för varje steg vi fick ta utan regn… Prognosen var uppehåll till 12-tiden. Uppe på toppen av Vierransvarri tog vi fikapaus. Bröd med mjukost med viltsmak toppat med tonfisk har sällan smakat så gott! Än så länge hade vi vädret med oss, så vi passade på att njuta av utsikten ut mot Sareks mäktiga bergsmassiv.

När vandringen ner från Vierrransvarri påbörjades, drog molnen in över Kebnekaise. Till slut (många pauser senare) nådde vi toppen på Sveriges högsta berg! Den lilla sockertoppen var inhöljd i grå molndimmor, men vi hade tur och molnen skingrades emellanåt så vi kunde njuta av den vackra utsikten med glaciärer långt där nedanför oss. Efter ett par toppbilder gick vi ner till toppstugan och kokade upp vatten för att få en värmande lunch. Vi visste att vi hade sett solen för sista gången den här dagen. Så det var bara att samla så mycket värme som möjligt medan vi kunde. När vi kände oss redo gick vi ut och började nedstigningen. På väg upp mot Vierransvarri kom de första regndropparna. Därefter regnade det konstant hela vägen tillbaks.



Blöta, trötta, hungriga och med ömma muskler, fötter och leder kom vi till slut fram. Men trots allt lyste glädjen över vår bedrift igenom och jag tror att vi alla somnade med ett litet leende på läpparna: Nu finns det ingen bergstopp i Sverige som är för hög för att bestigas!

Dagen därpå styrde vi åter blicken mot Nikkaluokta. Vi vandrade i långsamt tempo med många pauser. Solen sken. Ömma fötter, leder och muskler gjorde att vi inte gick med fullt så lätta steg som 2 dagar tidigare. Men med gårdagens upplevelser i tankarna tog vi ett steg i taget och till slut nådde vi målet.

Skadorna är snart glömda och då finns bara minnet av de vida vyerna och den aldrig sinande äventyrslusten kvar! Men denna kväll smakade middagen inne i värmen på korridoren rent otroligt gott… och att sedan få vila sin trötta kropp under duntäcket i sin egen säng gjorde dagen och turen fulländad!