Sara

Sista veckan på jobbet. Cheferna är bortresta. Vi får jobba. Om vi vill. Inget måste. Det är typiskt obra för arbetsmoralen. Så när Rickard kommer och frågar om vi vill hjälpa honom med ett jobb, så krävs det inte många sekunders betänketid… Jobba?! Det kan man göra en annan dag… Så nästa morgon vaknar vi tidigt (trots att ingen av oss ska på jobb). Solen skiner och fjällen ser ut som fastlagsbullar. (Bruna, med florsocker på topparna). En helt underbar dag att utforska omgivningarna uppifrån. Vi myser iväg. Tar höjd upp över Noulja- till snön. Ett jämt och vitt lager täcker landskapet. Vi smyger upp till Låkta. Precis vid krönet vilar stugan i dimma, allt är vitt. Vi dyker ner under molnen och möts av solsken på andra sidan passet. Sjunker ner mot bron som ska lyftas av för vinterförvaring. Det är nu arbetet börjar. Vi ska fästa en vajer i bron, så Rickard kan lyfta av den, sedan ska vi springa upp till platsen där bron ska förvaras och svänga den på rätt. Detta kan låta enkelt i teorin. Men i verkligheten är det lite smått stressande att ha en stor röd klump hovrande över sig. I min allmänna förvirring, lyckas jag tappa radion när jag går ut på bron… Så vi får styra ner den utan radiokontakt… Lite svårt, men det funkar. Går därefter tillbaks och hittar radion på en klippa vid brofästet- ett par centimeter från vattnet…


24 september. Sol, snö och dimma.

Vi hoppar åter in i helikoptern och beger oss mot nästa bro. Den är större och tyngre. Så vid första försöket blir vi tvungna att avbryta. Vi lastar ur alla säten och annat onödigt ur helikoptern och försöker på nytt… Lisa visar sina superkrafter och fäster vajern i helikoptern som hovrar över henne, 1,7 m över marken… Jag gömmer mig i buskarna. Sedan går det bra. Vi får tryggt och fint ner bron där den ska vara.


Lilla Lisa under helikoptern...

Efter avslutat jobb åker vi hemåt. Njuter av utsikten och känslan att för en gångs skull verkligen förtjäna flygturen…  

Vissa dagar funderar man vad man gör här uppe egentligen. Andra dagar känns allt bara så där självklart och alldeles underbart. Ibland svänger det fort där emellan.

 

 
Stunder av lycka?

I söndags var det dags för personalvårdsdag. Fiske ute vid Rombaksfjorden. Brutalt vackert. Och jag fick fisk!!! :) På hemvägen svängde vi in på spa i riksgränsen och bubblade bubbelpool och badade bastu ett par timmar.

Dagen efter fick vi den stora äran att i sällskap med Rickard, flyga helikopter till sjöarna söder om Abiskojaure. Där fiskade vi en stund i fint kvällsljus, innan vi vände åter hemåt. Att flyga över fjället i brinnande höstfärger är för mig en obeskrivligt fin och häftig upplevelse. Då spelar det ingen roll att fisken höll sig undan just idag.


Fiskelyckan uteblev, men det gör inte så mycket... Inte idag.

Så var man hemma igen. En vecka har gått. 7*24 timmar. Under en vecka som färdledare hinner mycket hända. Många nya erfarenheter och fina minnen. Vackra vyer, glada skratt och en krydda av spänning.

Vi träffades på lördagen- 16 förväntansfulla människor på väg ut i fjällvärlden. En mysig middag i Abisko, en natt på hotell- sedan började vandringen söderut. 7 dagar utomhus. Sakta tempo. Mys. Middagar i fjällstugor i skenet av levande ljus. Topptur. Och det vi alla kommer att minnas- forsen där bron var för kort efter nattens regnväder... Det gick inte att passera. Så vi blev tvungna att använda kunskaperna jag fick på fjällsäkerheten. Vi vadade över forsen. Jag gick fram och tillbaks... och tillbaks igen... Tills alla kommit tryggt över vattnet. Det blev en spännande upplevelse för alla och jag fick med mig en nyttig erfarenhet från turen.




Många växter har vi kikat på. Historia och geologi. En grupp full av nyfikenhet på naturen och allt runt omkring. En blandning av åldrar och tidigare erfarenheter. Veckan gick fort och trots skavsår, strapatser och dåligt med mat sista dagarna, var humöret gott hela vägen. När vi efter 6 dagar kom fram till Kebnekaise fjällstation, så fick vi belöning i form av färska grönsaker och en ljuvligt god 3-rätters middag... Solen sken med sin frånvaro större delen av vägen, men sista dagen hade den hört våra böner och vi fick njuta av dess värmande strålar.


En fin avslutning.

En strålande sol på klarblå himmel. Flammande höstfärger och alldeles vindstilla. Temperaturen stiger upp över 10 grader. Det går bara att beskriva med ett ord... det är magi. Det är vackert att se från marken. Men för att ge det ytterligare en dimension, så kan man ju alltid ta en tur med helikopter.


Höstfjällen från ovan...


Rikard flyger så fint så... Men berätta inte om du är flygrädd förrän ni har landat... ;)

Efter flygturen packades opeln full med rep och karbiner... och så körde vi över det glödande fjället, till Norge och Lervik. Där spenderades kvällen mestadels på väggen. Avslutade dagen med ett glas vin och öppen eld, innan vi smög in i tälten och sov gott. Vaknade till solsken och nya utmaningar.


Höstfärger, sommarvärme, spegelblank fjord och några tumlare som lekte nedanför oss.

 

 
Säkring klar! --> Jag klättrar!


Magi.

Fjällen brinner. Gult, rött och alla färger däremellan. Det är vackert. Vi vandrar från Björkliden; följer jåkken uppåt. Precis där björkskogen tar slut och kalfjället börjar stannar vi. Byter om- alla får likadana svarta overaller och röda hjälmar...Vi vänder åter ner mot jåkken, hittar ingången och lämnar höstfärgerna för mörkret och fukten i underjorden.

Silversalen hälsar oss välkomna och därifrån tar vi oss vidare. Vi söker efter ansiktet i lera. Men var finns det?! Kartan blev visst kvar där uppe... Så vi får lov att improvisera med hjälp av minnet. Till slut hamnar vi i en lång och smal gång. Väggarna närmar sig och jag måste fokusera för att hålla lugnet. Gången tar liksom aldrig slut. Så känns det i alla fall. Så jag vänder åter. Inväntar de andra där 7m:s sprickan delar vägen. Vi filosoferar och funderar, jag och Lisa- Var finns det där ansiktet egentligen? Kan det verkligen vara efter den långa, trånga gången? Eller ska man krypa upp i rasgången? Det känns liksom inte rätt... Av en händelse tittar jag uppåt, lite snett åt vänster... och där! Helt plötsligt möts jag av en tom blick... Ett ansikte!

Så vi hittade det till slut. Nöjda med turen kyper vi ut mot ljuset och färgerna!