Sara

Äntligen ledig! 2 dagar i rad... möjligheterna är oändliga. Men: Knivarna i halsen sätter stopp på eventuella äventyrsplaner. Då kan man lika bra ta på sig lite extra jobb, eller hur?! Sagt och gjort. Jag släpar mig ur sängen tidigt på morgonen, tar på mig leéndet och chaufförshatten. Så börjar färden mot staden. En paus i samebyn och så vidare mot icehotel. Jag är trött. Men har ingen röst, så det är som ingen idé att försöka prata för att hålla sig vaken...

Så vaknar jag av skakningarna när jag kör ur spåren på min sida av vägen och plötsligt befinner mig i vänstra fältet istället...

En sekund somnade jag till. Sen blir jag klarvaken. Åtminstone de minuter som är kvar innan vi anländer till ishotellet. Efter det samlar jag mig. Kör mot staden. Ringer en vän. Bryter ihop lite grann och parkerar. Hittar en säng och somnar. Sover. Och sover... Från kl. 14 till 8 nästa morgon... Då tror jag nog att man var lite trött. Och behövde den sömnen...

Man kan inte vara på topp jämnt... Men nu hoppas jag att jag fått min förkylningsdos för ett tag framöver!

Veckan går snabbt och rätt som det är så är helgen här igen. Det går lite för fort tycker jag ibland. Nu vill jag ju bara mysa och ta det lugnt. Äta något gott, ta ett glas vin och filosofera. Det blir en tur till staden. En liten paus. Andrum. Fika, promenad och filosoferingar- precis allt det jag önskade mig. Och visst är Kiruna en underbar stad?!

Hedvig myser iväg tidigt på dagen. Jag tittar ut på solskenet, tar på mig leéndet och jobbar vidare. Jobbar tills solen åter börjar sin väg ner mot horisonten. Då, äntligen, får jag rusa hem. Packar väskan och drar på mig underställ i mängder. Solen syns fortfarande. Ett härligt ljus letar sig genom nätet av fjällbjörkar. Jag glider genom skogen på spåret där skotrar packat snön. Tyst susar jag fram. Dimman lägger sig över träsket och byn. Jag hinner precis undan och siktar söderut och uppåt. Mörkret smyger sig på och stjärnorna blir allt fler. Jag har kommit långt från närmaste elektriska ljus. Ensam med mörkret. Trygg med mig själv. Kommer ut på sjön och ser ett svagt ljus glimta till långt där borta- jag stakar på och kan till slut öppna dörren till värmen och gemenskapen i stugan på fjället. Slappnar av och njuter av sällskapet och maten som vi bjuds att äta av glada engelsmän: Renskavsgryta och potatismos. Avslutar kvällen med norrskensspaning på sjön. Sprakande grönt och en skiftning av rött visar ljusspelet på himlen.



Sover gott. Vaknar till när en full fransman rumlar runt i köket, men somnar snart igen.

Njuter av frukostgröten och laddar för turen åter till civilisationen. Kvicksilvret har sjunkit ner till -30grader, men solen skiner och det är alldeles vindstilla utomhus. Frostiga och lite frusna, men lyckliga tar vi oss sakta mot byn.


Frostiga skidåkare.

Vaknar till tonerna av "Beautiful day". Snön yr. Solen skiner. Myser inne. Jobbar ute. Karta, kompass, spadar, moln och lite frusna fötter. Värmer oss med soppa efteråt. Tränar på gymmet- stationshuset som började sina dagar som elcentral för malmtågen- en byggnad som numera hyser skivstänger, vikter och maskiner...

Sen bär det av på backyard sale, pizza och filmfestival. Fynd, möten, god mat och inspirerande film. Så där härligt avslappnat och enkelt. Så där så man tänker att det här nog är en plats att stanna på ändå. En stund till.

Skidorna står innanför dörren. Ett spontant leende varje gång jag går förbi. Pjäxorna och hudarna är på plats. Väskan är redo att packas med fika- kanske pizzabullar från frysen?

Allt är klart för topptur!

En tidig morgon. Jag vaknar och vill för en gångs skull inte bara ligga kvar och somna om när klockan ringer. Jag vill faktiskt ut. Ut och uppåt. Jag vill nå nya höjder. Toppar jag inte kunnat, velat eller vågat nå tidigare. Nu är det möjligt... Och det kommer att ske!

Underställ, skalkläder, googles och väskan på ryggen. Pjäxorna i "walk"-läge och ett leende nära att plocka fram. Så bär det av. Ut och uppåt. Jag följer i spåren från dem som går före. Snön är fin och vi njuter av utsikten som blir vidare och större för varje steg. En paus nu och då för att hämta andan, innan vi fortsätter att steg för steg ta oss upp mot toppen. 500höjdmeter. 2km.

Efter någon timme är vi där! Vi dricker lite varmt och spänner sedan fast hälarna. Så åker vi. Susar fram över ett hav av vitt, vitt, vitt... snö. Mjukt och härligt. En bit. Tills vi möts av en knölig åker mitt i det vita. Ett kaos i den slätstrukna vackra världen. Ett fält där naturens krafter verkat. Lavinen har farit fram med all sin kraft. Vi åker försiktigt vidare. Hittar en ränna med fin snö. Men här är det istället meterdjupt puder utan botten... Vi badar i snö. Härligt på ett sätt. Men fort går det inte. Pulsar fram sista biten. Avslutsar turen med härlig lunch på lammfärs och pasta. Gott och fint med ny energi inför framtida toppar...


Vår hemma-topp!

Målet: Lapporten



Sällskapet: Snusis- the one and the only.



Djupsnön: En genväg på hemvägen... eller?



Drinken: Varm choklad och minttu.



Middagen: Tacos!