Sara

Det handlar om timing. Eller kanske mest bara tur?! Dagen idag började utan varken det ena eller det andra. Men vi höll modet uppe och så småningom började saker ordna sig lite mer enligt vad vi önskade oss...

 

Så är det dags för kvällens arbetspass. Vi kör västerut i jakten på det magiska skenet, stannar till och promenerar uppåt. Väntar in, visar spåren av haren och renen som just passerat, fascineras av iskristallerna som ger björkarna omkring oss en gnistrande vinterskrud. Vi myser fram till en glänta i skogen, slår oss ner på renhudar och precis i det ögonblicket börjar showen. Timeing eller tur? Det spelar inen roll ikväll. Vi njuter av föreställningen.

 

Snön singlar ner, sakta, bara en lite lucka i molnen ger plats åt solen som finns där bakom. Lite rosa ser jag allt.

 

Kvällen kommer snabbt och till slut lämnar jag jobbet och går ut på upptäcktsfärd i byn. Jag går samma väg som kommer att passera mängder av gånger de närmaste månaderna. Ensam nu, men nästa tur får jag sällskap- av förväntansfulla, ivriga, kanske lite rädda (?), gäster från alla möjliga världsdelar och kulturer...

 

Jag njuter av tystnaden. Funderar hur det kändes allra första gången? Vi körde genom en skog som kändes oändlig, det var sent och väldigt lite trafik, plötsligt stannar bilen och chauffören pekar mot något grönt och flammande på himlen. Tiden stannade ett ögonblick just då. Jag minns det så starkt, skenet som dansade, inramade av granarna runtom oss. Den kristallklara luften och stjärnorna som ljuspunkter strödda över himlavalvet.

 

Det jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig då, var att just norrskenet, skulle komma att bli min vardag en stor del av året. Något som är grunden för min lön och som jag en helt vanlig dag kan se från mitt fönster om jag bara kommer ihåg att titta ut... Just ikväll är molnen täta, så när som på en lucka precis mot norr. En flamma i ögonvrån och mitt intresse är väckt. Det blir som en tv- bild, en ensamföreställning, bara för mig. Jag njuter av det flammande skenet och vandrar sedan sakta tillbaks upp mot byn, när molnen åter tätnar och showen är över för den här gången!

Kursen börjar en måndag. Jag åker tåget ner dagen innan- möts av mörker, ett kompakt mörker som bara upplevs där snön saknas. Men desto mera energi får jag av massage och möten med vänner under veckan. Vänner från olika perioder om vartannat. Klättring, äventyrskväll, fikastunder, sushi och en spelkväll hemma fyller veckan med positiv energi.

 

Utöver det var det ju kursen också. Energimassage är en Japansk massageform som bygger på behandling av ackupressurpunkter. Det är en relativt djup massage som ökar cirkulationen och verkar muskelavslappnande. Till skillnad från de flesta andra typer av massage, så får man energimassage med kläderna på och sittande, gärna i en specialbyggd stol, men en vanlig stol + kudde funkar också! Vi lär oss en 20minuters behandling, som täcker rygg, axlar, nacke, huvud och avslutas med stretch. Det låter så lite och lätt, men är aningen mer komplicerat. Och det jag fascineras mest över är djupet... Trots tyget emellan massören och den som blir masserad, så känns det absolut som om det fungerar, efter 2 dagar är jag som gelé och undrar om jag någonsin ska vilja ha massage igen?! Men mot slutet av veckan känner jag trots allt ett vemod... Kan jag få boka en tid nästa vecka igen?! Massage är beroendeframkallande!