Sara

För några veckor sedan bestämde vi, att nu får det vara nog med tältande för i år. Nu ska vi stanna hemma och bara mysa tills ljuset återvänder igen. Trots detta börjar myrorna snart komma smygande i benen och suget efter att få krypa ner i den dunfyllda, värmande sovsäcken tar tillslut överhanden...

Ok, en tur till får det bli.



En Nya Zeeländare har lyckats förirra sig långt hemifrån och får komma med på ett äventyr han nog sent ska glömma... Vi vandrar upp från Narviks station, siktet är inställt på Rombakstötta. Vi kommer upp förbi trädgränsen, snön ligger dm-tjock och Sams stackars fötter får sig en prövning- vandring i sneakers är kanske inte optimalt ovanför polcirkeln i slutet av Oktober. Men han håller god min. Plastpåsar och sockor av ull både från får och possum värmer gott menar han. Vi slår läger vid en liten sjö. En middag med linsgryta avnjuts innan vi får oss en försmak av hur norrsken kan se ut. Därefter beundrar vi stjärnhimlen, tusen, miljoner, miljarder hur många kan det finnas där uppe egentligen? 



Nästa morgon drar vi oss länge i sovsäckarna. Det är så varmt där inne och inte alls lika behagligt utanför. Till slut tar vi oss ut i det strålande vintervädret. Tyvärr är vi bakom ett stort berg, så det blir en dag helt utan solsken direkt på oss. Vi vandrar upp på en liten topp (fortfarande i skuggan av den större), det blir lite klättring och spännande moment och Sams skor får återigen visa vad de går för. Utsikten är vacker, vi ser ut över Narvik, fjorden och de solindränkta fjällsidorna på andra sidan.



Kvällen spenderar vi på lägre höjd, vi har återkommit till hösten; det är snöfritt och något enstaka löv kvar på träden. Brasan som vi har längtat efter hela dagen blir ett litet misslyckande, men istället bjuds det på det mest spektakulära norrsken någon av oss sett (Sam såg sitt första dagen innan). Det är en magnifik ljusshow, med pulserande, flammande strålar ut över det norra himlavalvet. Det börjar sakta och försiktigt och byggs sedan upp till ett avslutande crescendo i rosa- lila- grönt.

Magiskt vackert, det är nog det finaste norrskenet ever! :)

Jag trodde att det skulle bli en alldeles vanlig tisdag i en helt vanlig oktobervecka. Rastlösheten började komma smygande, jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra åt oron i kroppen. Det är så väldigt svårt att sitta still ibland.



Så fick jag frågan som ändrade allt: ” Vill du komma med till Lofoten?”



Jag behövde inte många minuters betänketid… Helt plötsligt befann jag mig i en hyrd bil med 4 tjeckiska killar, på väg till världens ände, eller i alla fall den västligaste utposten på Lofoten- Å.



Resan kom att präglas av blöta kängor- vädret ville inte riktigt som vi ville. Det regnade och blåste upp emot stormstyrkor första dagen. Vinden avtog sedan, men regn tycktes det finnas i outtömliga mängder. Så vi fick mest av allt njuta av vyerna från bilen, med avbrott av några korta vandringar. Men Lofoten är vackert i alla väder. De otroliga kontrasterna, med hav, fjäll, snö och sluttningar som färgas orangea av fjällbjörkar som ännu inte fällt sina löv. Det kan helt enkelt inte bli fel. De två sista nätterna hyrde vi en rorbu (liten stuga som är uppålad, så att man bor över vattnet) i Å. Härligt att mysa ner sig under täcket med fönstret på glänt och en bra bok i handen. För att sedan somna till vindens vinande och vågornas brus precis utanför. Det är nog det bästa sättet att uppleva en höststorm!

Söndagspromenad den 11 oktober i Kiruna; ett par minusgrader och strålande solsken!

Recept på en riktigt lyckad fredag:

1. Packa först en liten väska med varma koppen, couscous, tonfisk, knäckebröd och jägarsnus.
2. Ta tåget till Kaitum (avgår kl. 6 på morgonen från Kiruna).
3. Stig av tåget (6:30), börja vandra längs med vandringsleden.
4. Njut av den vackra soluppgången över den snötäckta, vidsträckta myrmarken.
5. Hitta en bra fikaplats, rulla ut liggunderlag, tänd en eld, ät gott och sola!
6. Gå tillbaks, ta en titt på Kaitums kapell om du har tid.
7. Flörta lite med konduktören.
8. Ta ett par glas vin och gå ut på puben på kvällen!

Jag kan bara konstatera, att det inte alltid behöver vara de stora, häftiga, extrema expeditionerna som betyder mest... Utan de små äventyren som ger lite extra krydda i vardagen, är minst lika viktiga!

Jag vaknade av väckarklockan en tidig lördagmorgon. Just i det ögonblicket hade jag nog helst bara sovit vidare. Gårdagskvällen hade slutat framåt morgonen. Men solen som strålar med all sin kraft utanför ger mig energi, så jag tar ett kliv upp ur sängen och gör mig redo för ett litet helgäventyr.

Jag kör ensam genom det frostiga landskapet. Solen får de små iskristallerna att glittra som en miljon små paljetter. Jag börjar min vandring vid Torneträsk station. Därifrån följer jag stigen upp mot Nagirjavri, så svänger jag av stigen och siktar på tälten till vänster om sjön, där ligger mina vänner och njuter av förmiddagsvärmen i sovsäckarna.

När gårdagskvällens händelser har gåtts igenom, traskar jag iväg på en egen liten tur. Jag vandrar upp på toppen av Nagirvarri. Det som nerifrån ser ut som snö, visar sig vara ett luddigt täcke av centimeterlånga frostkristaller. Jag njuter av utsikten och det häftiga landskapet en stund, innan jag återvänder till baslägret. Så fyller vi på med ny energi innan det är dags för nästa topptur. Den här gången är det Rihpachohkka som är målet. Solnedgång och snöklädda toppar runt omkring oss och en vidsträckt utsikt över Torneträsk.

När vi återkommit till baslägret tänder vi en eld och myser framför brasan resten av kvällen. Grillar, som det anstår elever från ”korvgrillarlinjen”; korv såklart!

Efter en god natts sömn, packar vi ihop och åker vidare norrut. Vårt mål för dagen är en ”trevlig höstpromenad till Trollsjön, max 4h”. Men det visar sig att vädergudarna vill något annat. För när vi närmar oss nedre delen av Kärkevaggi, upptäcker vi något som vi inte hade räknat med...    

… ett 2 dm tjock snötäcke! Den 4 oktober! Så vandringen blir kanske lite jobbigare än vad vi räknat med… Efter 3h är vi till slut uppe. Mörkret börjar lägga sig och vi är trots allt lite glada för ljuset som snön ger. Det vita har helt och hållet bäddat in landskapet, med ett tjock och fluffigt täcke av snö. Det är oväntat och vackert.

Den sista biten av vandringen har vi en starkt lysande fullmåne som ledljus innan vi slutligen får vila trötta ben och kroppar i den varma bilen som för oss hem.