Sara

Solen skiner inte riktigt alltid i Abisko. Vaknar upp efter en kort natt. Ville ju så gärna igår. Men nu, tidigt på morgonen, med regnet hängande i luften, känns det mera lockande att blunda och somna om.

Men inte idag. Inte idag. Jag tar mig upp. Äter frukost. Svarar på messet som undrar om jag är redo? "Självklart, alltid redo!" Lite klämmigt. Hurtigt. Jag vill ju. Egentligen. Eller?

Åker bort. Mera moln. Stannar och börjar klättra. Några hundra höjdmeter. Upp mot krönet.

Pausar till slut i lä bakom "storsteinen". Varma koppen värmer gott i kylan.

Vi vänder neråt. Sikten är grå. Snön är underbar.

Tillbaks i bilen frågar någon: "Ville du verkligen det här när du vaknade?"

Svarar ärligt. Ville du?

Nej.

Visdomsord från dagens fjälltur:


"Upp kommer man alltid!" (Det är värre att ta sig ner...)


"Nu börjar det kännas i magen att man gått en liten bit." (Eller är det benen folk brukar känna av?!)


"Att gå på topptur är som att knarka, heroinskidåkning kan man kalla det."

Fantastiskt, underbart, härligt, otroligt, vackert... magiskt. Superlativen haglar. Men hur mycket vi än öser ur oss, så finner vi inte ett ord som är starkt nog att beskriva känslan... Kanske kan dessa bilder förmedla lite av det vi fått uppleva idag i alla fall!


Guiden...


Fikapaus i solskenet...


Ett av åken...


Helikoptern och fjällen!

Jobb, jobb, jobb... Och så fritid. Fritid som fylls upp med upplevelser och äventyr- både små och lite större. Människor runt omkring mest hela tiden. Aldrig riktigt för sig själv. Det är dags att ta en paus.

Jag har stora planer- långt och länge ska jag åka. Men det slutar med så mycket vatten, och ingen bro att ta sig över. Snön är rutten och jag blir sittande under en tall i solskenet. Jag får ändra planen. Myser upp i den välkända dalen. Skidar med vinden rätt emot... låter tankarna vandra fritt och blåsa förbi med vindens hjälp. Kroppen rör sig av sig självt. Skymtar stugan på andra sidan sjön. Njuter av den sista biten.

Liten och utsatt för väder och vind är den lilla stugan. Molnen samlas längre in i dalen. Lite sol blir kvar till oss. Till mig och till stugvärden. Jag bjuds in med värme och snart sprids doften av kaffe. Samtalet vandrar både över fjällen och längre ut i världen. Jag får lära mig lite mer om samiskt hantverk och traditioner. Mycket som är värt att bevara, men vem ska ta det ansvaret?! Njuter av kunskap och livserfarenhet... En vilja att dela med sig. Och drömmar om framtiden. Resor och kreativitet. Familj och vänner. En kvinna som bryr sig om och gärna delar med sig.

Vinden ökar i styrka utanför vårt fönster. Efter middagen går jag över till "min" egen stuga. Elden sprakar snart i spisen och jag bäddar ner mig med en kopp te och boken som jag just börjat läsa. Snart befinner jag mig långt bort, men ändå nära. En by i södra norrland och sällskap av en äldre kvinna och en yngre- två personer som är på olika stadier i livet, men ändå möts i samförstånd.

Fint är det. Jag fastnar och läser vidare... Somnar med boken uppslagen med vinden vinande utanför fönstret- trygg i min ensamhet i stugans ombonade värme. Vaknar upp med vinden fortfarande där ute. Sjunker återigen in i bokens värld. Läser till sista sidan- en sida som väts av tårar. Fint.

Glider över till stugvärden- bjuds på kaffe och nybakt gahku (bröd) med suovas och gohrpi (eller hur det nu än stavas... rökt och torkat renkött i olika former är det i alla fall). Underbart gott är det och jag kan snart åka hemåt med nyfyllda energidepåer. Rastlösheten är stillad för en stund och jag njuter av färden åter till Abisko.


En perfekt plats för rekreation...