Sara

Det känns lika otroligt varje år. Plötsligt är den mörka tiden förbi och det gula klotet bländar åter med sina starka, livgivande strålar. Energin kommer tillbaks och allt känns så lätt helt plötsligt. Jag vet när jag vaknar, att om jag kikar ut genom gliporna i persiennerna, så är det ljust utanför. Landskapets konturer kommer fram och allt blir så mycket vackrare. Skarpare. Jag går ut ur den dimmiga bubblan som mörkret svepte in mig i och tar glada språng mot vårvintern i norr!

 

Efter jobbet. Solen har frestat på andra sidan glasrutorna hela förmiddagen. Så äntligen släpps jag fri- och ut på fjället. Äter ett ägg i farten, packar skidorna och så är vi på väg; uppför vårt vackra hemmafjäll. 500 höjdmeter senare stannar vi. Njuter av en kopp te och utsikten, innan det är dags att vända neråt- låta gravitationen föra oss mot utgångspunkten. Vi glider ut på det första snöfältet. Snön frasar under skidorna och jag justerar vikten och surfar ner mot byn. 

 

 

Vi är vid hotellet av is. Temperaturen ute ligger på -25, när vi stiger in i hotellet känns -5 grader riktigt varmt. Solen strålar och jag håller tummarna att molnen ska hålla sig borta hela kvällen... 

 

 

Bil - flyg - bil - båt - bil ... Och äntligen kör vi in på gården i byn ute på landet. Ljuset i lyktan välkomnar och inne i huset sprakar brasan i spisen. Helgen tillägnas två småkillar. Några som verkligen njuter av vårt sällskap. Åka pulka, hoppa från snöhög, springa upp på samma snöhög, grilla korv, baka bullar, äta bullar, läsa Pettson, se på film (Bamse kan man inte se för många gånger...) kurragömma... Allt blandat med (mestadels) glada skratt och tillrop. På kvällen njuter vi av stillheten över ett glas vin och lite goda ostar... Somnar tidigt, ovana att åka så mycket pulka och hoppa på en och samma dag...

 

 

Lördag kväll ena helgen: Utsikt mot branta fjällsidor och norrskenet dansande på himlen. Somnar tidigt i ombonad fjällstuga. Helgen efter blev minst lika bra; Turskidor i julkorts-vacker granskog, bländande (!) solsken, bastu, massage, gott vin och fint sällskap... Nu laddar jag inför nästa helg, som även den ser lovande ut! 

 

 

 
Livsnjutare...

Lördagen började med växlande väder. Lite blåa fläckar på himlen, men mest grått och snöfall. Underlaget var magiskt. Puder. I mängder. Vi tackade skotrarna som gjorde förarbetet och plattade ett spår för oss den första milen. Där skoterspåret slutar börjar äventyret. Vi siktar upp på andra passet. Snön drar in och vi stakar oss uppåt. Mörkret lägger sig. Flatljuset suddar ut alla konturer. Men på något sätt smyger frihets- och lyckokänslan fram. Trots att jag stundvis undrar om vi någonsin kommer ta oss ner igen?! Men det går. Och fram kommer vi till slut. 

 

Livet i all sin enkelhet: Skidor. Gott fika. Fint sällskap. Och solen som inte syns än, men färgar molnen framför oss skimrande rosa. Kroppens rörelse framåt. Orörd snö. Det känns som en saga, men det är faktiskt helt på riktigt!

 

 

 

 

Det handlar om timing. Eller kanske mest bara tur?! Dagen idag började utan varken det ena eller det andra. Men vi höll modet uppe och så småningom började saker ordna sig lite mer enligt vad vi önskade oss...

 

Så är det dags för kvällens arbetspass. Vi kör västerut i jakten på det magiska skenet, stannar till och promenerar uppåt. Väntar in, visar spåren av haren och renen som just passerat, fascineras av iskristallerna som ger björkarna omkring oss en gnistrande vinterskrud. Vi myser fram till en glänta i skogen, slår oss ner på renhudar och precis i det ögonblicket börjar showen. Timeing eller tur? Det spelar inen roll ikväll. Vi njuter av föreställningen.

 

Snön singlar ner, sakta, bara en lite lucka i molnen ger plats åt solen som finns där bakom. Lite rosa ser jag allt.

 

Kvällen kommer snabbt och till slut lämnar jag jobbet och går ut på upptäcktsfärd i byn. Jag går samma väg som kommer att passera mängder av gånger de närmaste månaderna. Ensam nu, men nästa tur får jag sällskap- av förväntansfulla, ivriga, kanske lite rädda (?), gäster från alla möjliga världsdelar och kulturer...

 

Jag njuter av tystnaden. Funderar hur det kändes allra första gången? Vi körde genom en skog som kändes oändlig, det var sent och väldigt lite trafik, plötsligt stannar bilen och chauffören pekar mot något grönt och flammande på himlen. Tiden stannade ett ögonblick just då. Jag minns det så starkt, skenet som dansade, inramade av granarna runtom oss. Den kristallklara luften och stjärnorna som ljuspunkter strödda över himlavalvet.

 

Det jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig då, var att just norrskenet, skulle komma att bli min vardag en stor del av året. Något som är grunden för min lön och som jag en helt vanlig dag kan se från mitt fönster om jag bara kommer ihåg att titta ut... Just ikväll är molnen täta, så när som på en lucka precis mot norr. En flamma i ögonvrån och mitt intresse är väckt. Det blir som en tv- bild, en ensamföreställning, bara för mig. Jag njuter av det flammande skenet och vandrar sedan sakta tillbaks upp mot byn, när molnen åter tätnar och showen är över för den här gången!

Kursen börjar en måndag. Jag åker tåget ner dagen innan- möts av mörker, ett kompakt mörker som bara upplevs där snön saknas. Men desto mera energi får jag av massage och möten med vänner under veckan. Vänner från olika perioder om vartannat. Klättring, äventyrskväll, fikastunder, sushi och en spelkväll hemma fyller veckan med positiv energi.

 

Utöver det var det ju kursen också. Energimassage är en Japansk massageform som bygger på behandling av ackupressurpunkter. Det är en relativt djup massage som ökar cirkulationen och verkar muskelavslappnande. Till skillnad från de flesta andra typer av massage, så får man energimassage med kläderna på och sittande, gärna i en specialbyggd stol, men en vanlig stol + kudde funkar också! Vi lär oss en 20minuters behandling, som täcker rygg, axlar, nacke, huvud och avslutas med stretch. Det låter så lite och lätt, men är aningen mer komplicerat. Och det jag fascineras mest över är djupet... Trots tyget emellan massören och den som blir masserad, så känns det absolut som om det fungerar, efter 2 dagar är jag som gelé och undrar om jag någonsin ska vilja ha massage igen?! Men mot slutet av veckan känner jag trots allt ett vemod... Kan jag få boka en tid nästa vecka igen?! Massage är beroendeframkallande!

 

Det är mörkt. Vi ser inte solen i byn längre, den orkar inte upp över fjälltopparna. Temperaturen letar sig en bit under nollan. Snön ligger vit och härligt inbjudande... Jag har varit ute och "kännt lite" på den, skidat ett varv i elljusspåret, men det är vidderna som lockar...

 

Så kommer äntligen dagen; den lediga dagen när klockan ringer och jag glatt skuttar upp ur sängen, äter frukost och packar väskan med matsäck och säkerhetsutrustning. På utsatt tid kör bilen in på gårdsplanen- på topptur ska man åka med stil- i en Opel såklart!

 

 

Vi kör mot gränsen och lite förbi, parkerar precis bortom tullhuset. Så byts kängor mot pjäxor och skidorna spänns på. Glatt stakar vi uppåt, med sikte på toppen, 300 höjdmeter framför oss.

 

 

Snön knarrar under fötterna och letar sig in i gymnastikskorna. Norrskenet dansar på himlen, stjärnorna tindrar ikapp med skenet. Det är en sådär magisk kväll. Så där så att allt jag skriver blir en klyscha. Ändå spänner jag på skidorna och glider ut i spåret. Det är snö. Det är vinter. Det är den 20 november. Norrskenens högtid har precis börjat!

 

 

"Sculpture by the sea" längs med strandpromenaden mellan Tamarama beach och Bondi.

Simning i "ocean bath´s", bassänger med havsvatten som fylls och töms naturligt av tidvattnet varje dygn. Löprundor längs med havet, ibland med delfiner och valar som sällskap!

 

 En eftermiddag i Botaniska trädgården.

 

 

Klättring med havsutsikt norr om Sydney.

 

Turisttur med färja till Manly och sedan promenad längs "Manly scenic walkway".

Och till slut flyg hemåt!

 

 

 

 

Vi kommer till ett litet och ganska intetsägande samhälle mitt ute i Great sandy nationalpark. Vi njuter av strandlivet i Rainbow beach en eftermiddag och beger oss sedan vidare norrut...

 

 

 

Nöjda med dagen vänder vi Bob och kör söderut igen, stannar till och tar en riktig solskensdag på stranden, innan vi lämnar Bob i Brisbane.