Sara

... och spännande. Nytt jobb. Ny lägenhet. Nytt elljusspår. Nytt folk. Ny affär. Nytt nytt nytt...

Jobbet känns bra. Mycket är nytt. Allt snurrar runt i en ända röra i huvudet. Men det är roligt. Och det känns som att det är möjligt att lära sig... kanske... med lite tur... lite fastnar varje dag. Nu vet jag hur frukosten fungerar. Jag kan rutinerna när någon ska skjutsas till ishotellet, Nils-Anders (en samegubbe) eller Nuttis sameby. Kassan är snart inte så mystisk längre och kanske, kanske, kanske att jag kan lära mig hur det funkar med alla olika aktivitetsbokningar... Folk som ska åka hundspann, skoter eller gå på snöskotur...

Från min lägenhet har jag utsikt mot Tjåmuhas i söder och Torneträsk i norr. Perfekt läge för norrskensspaning från både sovrummet och duschen... 5 minuter promenad till affären och till jobbet. Och ja... det är bara att spänna på skidorna och åka rätt ut på kungsleden. Eller mot lapporten. Eller ta tåget till någon annan fin utgångspunkt för äventyr.

Man kan nog säga att jag trivs.

Tjåmuhas

I lördags var det fest. På riktigt. Så där så att man fick nypa sig i armen för man inte riktigt trodde det var sant. En studentfest med närmare 100 personer. I Kiruna. Det är nog något man måste se med egna ögon. Men oj vilket drag!

Söndagen var mera lugn. Lite dagen efter. Men när resten av korridoren beställde pizza och slog sig ner i soffan för att se en film, så gick jag och Rödis med förväntan i sinnet nerför gatan. Pulkor, karbinhakar, skruvar, öglor och lite efterrätt hade vi med oss. När vi steg in i det gröna huset på hörnet möttes vi av en härligt mustig doft av vilt. Det bjöds på älgstek med lyxig sås, broccoli, potatis- och morotsgratäng. Fattiga studenter är kanske inte så svårbjudna, men oj vad gott det smakade!
Mätta och belåtna började vi klura på kvällens projekt. Snickarbänken användes flitigt. Så flitiga var vi att Rödis blev trött och somnade i soffan en stund... Men pulkorna blev klara- nu är det bara att packa dem och åka ut på fjället!

Så var det måndag igen. Den sista måndagen som boende i Kiruna. Åtminstone för den här gången. Idag stod flytt av prylar till Abisko på schemat. Så Bruno packades full och därefter bar det av mot nordväst. Vi nådde målet. Det som kommer att vara mitt hem de närmaste månaderna. Lite omysigt. Lite inpyrt av rök. Mycket "äldre mans ungkarlslya". Julpynt. Plastblommor.
Men med lite såpa, nya textilier och flyttkartonger att gömma undan allt pynt i, så ska det nog kunna bli bra. Mitt krypin i Abisko, med utsikt mot Torneträsk!

För några veckor sedan sa jag ju som bekant upp lägenheten i Kiruna och tackade ja till jobbet i Abisko. Det var lite spännande. Ingenstans att bo hade jag. Men det bekymrade mig inte alltför mycket. I värsta fall fanns ju tältet. Min trogna följeslagare (aningen misshandlad för tillfället dock...).

Så fick jag ett rum. 10kvadrat, men det är ju tak över huvudet i alla fall. Dagen efter kommer ett erbjudande om att hyra en lägenhet. Möblerad och redo för någon att flytta in.

Denna någon kommer att bli jag.

Spänningen finns kvar... jag har inte den blekaste aning hur stället ser ut. Han som hyr ut tyckte på bredaste norrländska:

"Den är fräsch och ja, så har den ju skinnsoffa och mikrovågsugn!"


Ja... det är väl allt man behöver?!

Tiden räcker inte riktigt till...

Nu är det ekonomikurs, inventeringsarbete för ex-jobbet, flyttpackning och organisering, träning och så en del sociala aktiviteter. Det är roligt. Riktigt roligt. Jag har verkligen ingenting att klaga över. Men ibland skulle det kanske vara skönt att bara vara. Att helt och hållet kunna släppa tankarna på det som borde göras och bara leva här och nu.

Flytten är på tisdag. Jobbet börjar på onsdag. Ekonomikursen slutar den 12 mars. Sen är det turism. Och en vecka fjällsäkerhet. 31 mars är sista tentan. Efter det lugnar det sig. Tack och lov. Då är det bara att försöka få ihop ex-jobbet innan sista maj. Sen är det sommarlov!


Att bara vara...

Jag blev inkallad att jobba idag. Var inte helt förberedd. Så kom en man och frågade om skidlektion. Plötsligt skulle jag hålla en sådan. En introduktionskurs i skidor. 15 min förberedelsetid. 10 av dessa gick till att hitta kläder.

Det gick dock bra. Två glada engelsmän som aldrig stått på ett par skidor. Djupt koncentrerade och sedan barnsligt lyckliga när de tumlade runt i snön för femtioelfte gången. Staplande i början och sedan allt säkrare.

Solsken, -2 grader, preparerade spår. Kontrasten mot mitt äventyr i början av veckan är stor.

Det är lite det jag gillar med livet som det ser ut just nu.

Att imorgon kan vad som helst hända.

Den andra dagen på flykt från verkligheten spände jag på mig skidorna i soluppgången. Så styrde jag österut från Björkliden, mot Abisko. En slingrig stig genom fjällbjörkskogen. Strålande solsken och pigga ben.

En kuliss? Nej, det här är alldeles äkta fjäll!

I Abisko svängde jag upp mot Kårsavagge. Fortsättningsvis gick turen genom fjällbjörkskog. Här hade det dock samlats mera snö. Och färre skidåkare före mig. Så det blev att pulsa i halvmeter djupt puder några kilometer. Detta tog kraften ur de ursprungligen pigga benen. Väl uppe vid trädgränsen fick de dock en välbehövlig paus.

Fikapaus ger ny energi!

Utsikt mot Lapporten!

Efter pausen skidade jag på uppåt. Kom dock ganska snart fram till att det kanske inte skulle ta 2 h hem från Kårsavagge-stugan... Utan att det nog var bättre att vända åter mot Abisko redan denna dagen. Så sagt och gjort, jag svängde om och gled utför i mitt gamla spår, samtidigt som jag fick njuta av de sista solstrålarna för dagen...

Solpaus!

Vid 16- snåret var allt solsken borta. Mörkret började lägga sig över Abiskodalen. Jag hittade en tältplats och började slita och dra i mitt frusna tält. Det ville dock inte samarbeta. Till slut gav jag upp och lät tältet stå med bara 2 av 3 pinnar på plats. Så kröp jag snabbt ner i sovsäcken. Dags att koka vatten för matlagning. Det visade sig att köket inte heller var på humör att samarbeta idag. Så efter en mindre incident lyckades jag smälta någon deciliter snö. Sen gav jag upp det projektet. Istället tog jag det sista vattnet ur termosen, fixade en middag bestående av varmakoppen, couscous och några skivor frusen salami. Friluftsmat när det är som... öh... kanske inte riktigt bäst, men mättande i varje fall! 

Sen bäddade jag in mig i sovsäcken så att bara nästippen stack fram. Och på det sättet spenderade jag tiden fram till kl. 8 nästa morgon.

Man hinner tänka mycket på den stunden. Rensa igenom alla tankar som har samlats på hög. En riktig storstädning, som jag tror är nyttig för oss alla.

Orörd snö. Ensamhet och solnedgång.

Vaknade nästa morgon med frusna fötter och en gnagande hunger. Packade snabbt ihop alla prylar i tältet. Sen var det dags för nästa fajt. Att ta ner tältet. Det visade sig än mindre samarbetsvilligt än dagen innan. Efter en lång kamp gick jag segrande ur striden. I krig och kärlek är allt tillåtet. När det gäller tält, så får man använda kniven...

Efter några bett av en frusen apelsin (det enda söta och lite vätskefyllda som återstod i min packning), bar det av utför igen. 2 timmar senare stegade jag in på Abisko Mountain lodge (min blivande arbetsplats!). Lite lätt frostig hela jag. Erbjöds genast en bastu och dusch, samtidigt som jag fick informationen att det varit minst 25 minusgrader under natten...

Idag gjorde vi en korridorsutflykt. Halva gänget hängde på. Målet var inte helt klart. "Vi åker mot Jukkas, fikar och åker tillbaks när vi känner oss nöjda." Lite planlöst stakade vi iväg. Hittade lite spår som såg bra ut. Det blev en alldeles lagom lång söndagstur. Fika när vi kom tillbaks till motionsspåret. Vi satt där i en snödriva och hälsade glatt på motionärerna som flåsade förbi. Lite varma koppen, smörgås och choklad. Så orkade vi den sista biten hem också!

Det gröna laget vilar och håller värmen nära varandra...


... medan en deltagare i det blåa laget testar skidornas bärkraft.

Mitt klassrum idag. Sol, pudersnö, -15grader, ensamhet, skidor och lite harspår.

Jag undrar om mina vänner vill säga mig något med detta...?!

För ett och ett halvt år sedan kändes tiden i Kiruna som en evighet. Det skulle liksom aldrig ta slut. Det var svårt att föreställa sig att två år bara skulle försvinna. Två vackra, härliga, kalla, dystra, mysiga, festfyllda, glada och alldeles helt underbara år i vår lilla stad här uppe.

Men så plötsligt ändras planen. De två åren har snart gått. Dock inte riktigt. Fyra månader återstår. Planen har dock reviderats. Om en månad bär det av till Abisko.

Lägenheten är uppsagd. Jobbet är klart. Nu är det bara att njuta av sista 27 dagarna som boende i Kiruna. Innan nästa äventyr tar vid.

Just nu är det extra spännande. Kanske är jag bostadslös om en månad. Men, som en auktoriserad bergsguide sa till mig idag, "man måste våga leva lite farligt ibland också!"

Välbekant utsikt som snart byts ut mot lapporten och dess grannar...