Målinriktad ledighet
Målet var att bestiga en topp. Men det går ju som bekant inte alltid riktigt som planerat. En sådan dag var det idag. Vi sjunker djupt ner i snön. Pulsar uppåt med skidorna någonstans där under det tjocka vita täcket. Svetten bryter fram, men vi vill ju nå målet. Fikapausen är välbehövd, men kanske lite snar... Beslutet är ömsesidigt och snart susar vi nerför backen och återvänder till värmen inomhus. Rosiga kinder har vi fått. Men målet nåddes inte idag. Vi slutar på soffan, en varsin filt och slumrar till med vinden vinandes utanför fönstret. Toppen finns kvar och målet likaså... Men ibland får vi inse att just idag kanske inte var den bästa dagen för just det här målet...
Vi deppar inte desto mer. Efter tuppluren på soffan, bjuder vi in medelhavets smaker och några vänner. Ledigheten avslutas med positiva tankar om livet i vår lilla by.
Just idag vill nog inte jag bo någon annanstans än just här och leva i det som är nu.
Kaisepakte- så nära men ändå långt bort...
Januarinatt.
Levande ljus och intressanta diskussioner. Plötsligt befinner vi oss i farstun med ryggsäckarna packade och vinterskorna snörda. Vi drar på oss mössorna och beger oss ut i natten. Månen lyser upp vinterlandskapet. Långa skuggor kastas av björkarna i skogen. Stigen slingrar sig uppåt. Vi möter en liten grupp människor.
"Vart ska ni?" undrar någon...
En timme senare ligger vi nerbäddade i sovsäckarna. Moln har dragit in och döljer månen. Men ljusen från Abisko tindrar som stjärnor i mörkret. Sakta glider tankarna bortåt och sömnen kommer smygande... Det var hit vi skulle, till sömnen och värmen i sovsäckarna. En natt under bar himmel.
En januarinatt i Abisko.
Lite fint på skridskor...
Hundspannsäventyr!
Vi ska köra våra egna hundspann!
Hundarna skäller glatt när vi kommer. De vill hälsa och är redo att ge sig ut på dagens löparpass. Vi spänner fast 4 hundar var vid slädarna. Anouk, Milky, Alfa... osv... Hur ser man skillnad? Vem är vem? Det snurrar i huvudet. Jag lär mig att Milky är vit och nöjer mig med det idag.
En puss!
Så får vi lära oss hur vi ska göra. Hur vi lossar ankaret, bromsar och viktigast av allt- att vi aldrig får släppa släden! Vad som än händer.
Lite pirr i magen. Hundarna är ivriga att komma iväg. Ankaren lossas och sedan lättar vi sakta på bromsarna... Så glider vi tyst ut på fjället.
Lisa och hennes team är färdiga för avfärd...
En sorts tystnad. Hundarna flåsar. Släden som glider mot snön. Bromsar som river upp snön och håller farten nere. Fjället känns oändligt. Rosa moln ovanför ger en fin inramning. Vi lutar oss in i svängarna och tar oss utanför de vanliga spåret en sväng. Vi glider med god fart utför och hjälper till genom att springa bakom eller sparka fart i uppförsbackarna. Efter en fin tur vänder vi åter mot Abisko och den välkända profilen av Lapporten!
Lapporten...
Helg
Helgen närmar sig och inget är riktigt planerat. Då står plötsligt två vänner i dörren. De bjuder in sig själva och bjuds att stanna kvar. Älgmiddag och lite gott vin. Plötsligt är vi i bilen omgivna av musiken. Nattens stad kändes lockande där ute i byn, men snart funderar vi lite varför- varför åkte vi hit? Nästa dag återvänder vi till vårt lilla paradis. Vänner. Souvas, hembakat bröd och lingonfraiche. Så gott. Så fint att bara vara. Musiken omger oss igen och jag slumrar på soffan med en filt och tankar som svävar ut i natten- mot fjällen och vårens utflykter i dessa... Abisko en lördagkväll i goda vänners lag, kan faktiskt slå stadens liv och rörelse.
Bambi på hal is
Bambi glider fram allt snabbare och med ökande självförtroende. Hon passerar snöfria områden, där sprickorna avslöjar den mörka kärnisens tjocklek. Ett halvmeter-tjockt täcke av fruset vatten täcker hela Torneträsk. Det knakar och smäller, sjunger sina sånger för den ensamma skridskoåkaren som glider fram över en mosaik av snöfria och snötäckta ytor.
Plötsligt tar det tvärstopp. Bambi faller handlöst, när skridskon sitter fast och kroppen vill fortsätta framåt- hon faller pladask på näsan. Reser sig igen, skakar av sig snön och fortsätter. Med lite större tillförsikt och respekt för underlaget. Sprickor och snöfält kan lätt orsaka olyckor som denna. Men Bambi glömmer snart och fokuserar på njutningen i skären på den blanka isen, med solen bakom fjällen och ett glatt leende på läpparna. Hon är fri och hon är lycklig ägare av ett par långfärdsskridskor!
"Livet ska vara som för en fjäril en sommardag"
Vintern är till för att ladda batterier. Att fylla på energidepåerna, så man orkar med alla äventyr till våren. Så tänker jag att det fungerar. En tid att drömma och planera. Att fantisera om framtiden. Vissa dagar vill jag bara bort bort bort... Men ändå finns det någon form av trygghet här uppe i mörkret och ödsligheten. Och insikter kommer hela tiden. Tänk vad tråkigt det skulle vara att bo vid ekvatorn... Hur fungerar minnet då? Vad har man att hänga upp minnena på, när det inte finns årstider? När temperaturen och ljuset är konstant. Kanske någon liten regnperiod nu och då... Men i övrigt ser hela året likadant ut... Blir inte det tråkigt? Hur härligt det än kan låta att omges av tropisk värme året runt...
Nu kan vi tänka, att den där festen, då när det var sånt hemskt snöoväder, den var i februari. Och utflykten till skärgårdsön, den var naturligtvis på sommaren. Juli, eller kanske augusti?! Årstiderna hjälper oss att minnas. Alla upplever nog att vissa tider på året kan kännas långsamma, gråa eller lite mörka... Men trots allt så finns det alltid något fint. Om du bara söker lite mera under ytan, så lovar jag att det dyker upp guldkorn som glimmar till och förgyller tillvaron lite grann.
Ikväll myser jag med boken "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö". Jag återkommer till tankar om årstidernas påverkan. Men också om hur mycket människorna runt omkring oss betyder. Tänk hur lätt det kan vara att dölja. Både känslor och handlingar. Man borde bli mörkrädd. Men jag är nog obotligt naiv. Tror helt säkert att det finns något gott i alla... En bister ton präglar texten. Men jag fastnar och fnissar nu och då... Träffande. Verkligt.
Batterierna laddas... snart är jag fullt utrustad för en säsong på skidor. Längtar!
Kontraster i norr
Fint besök. En nära vän från långtbortifrån. Saknad. Äventyr på isen. Blåsigt. Blankt och underbart. Vinden friskar i och tar tag i oss. Jag blåser nästan omkull när fötterna glider undan. Greppar tag i min lilla finska vän. Tillsammans står vi emot det mesta! Kärnisen ger en svindlande känsla. Stenarna på bottnen långt där under oss syns och känns så oändligt långt bort. När djupet blir större övergår isen i svart. Ett lätt pirr i magtrakten- trots att vi ser på sprickorna att isen är tjock och säkert skulle bära en lastbil. Vi smyger försiktigt vidare.
Dagen övergår i kväll. Vi promenerar ut mot fjället. Hittar fram till utsiktspunkten. Där spanar vi ner mot byn, över träsket och ut mot fjällen. Vad små vi är i världen. Men trygga i tystnaden och ödsligheten. Stjärnorna tindrar och månskäran lyser bakom oss, men norrskenet håller sig undan. Kanske sprakar det glatt bakom diset och dimman i norr?! En turistgrupp på spaning kommer mot oss. En slingrande lysmask som sakta rör sig bland björkarna. Vi smyger undan- vill inte förstöra deras känsla av "vildmark".
Nästa kväll blir en stark kontrast. Staden känns plötsligt så levande. Möten med både välkända och nya människor. Gemenskap och närhet, i kontrast mot ensamheten där ute på fjället. Badtunna, norrsken, en rökig whiskey och rockabilly. Det blir sällan som man tänkt sig. Men det behöver inte betyda att verkligheten är sämre än den ursprungliga planen.
Jag trivs.
Morgonstund
Staden som långsamt vaknar till liv. Snön ligger tjock och husen är frostigt vita. Jeansen räcker till för att hålla kylan ute, det är ju varmt idag! Kvicksilvret ligger bara på -12. Jag drar ändå ner mössan lite extra och myser vidare längs gatorna i staden jag en gång kallade "hemma"...
Gatlykta kl. 9:37 i min före detta hemstad som jag gärna återvänder till... ofta.
Renguide nästa?!
Nej, nu vet jag precis vad jag vill göra! Jag ska bli renskötare!
Eller?!
Kanske inte. Men nu gör jag karriär som renrajds- assistent också. Så utvecklingskurvan går spikrakt uppåt den här veckan kan man säga...
En dag på jobbet:
Kör bil till Rensjön. Där väntar vår lilla same- gubbe. Vi hjälps åt att få iväg gästerna på släden. De får köra ettt varv, sedan stoppar vi renen och nästa i kön får åka. Så myser vi in i kåtan. Rensoppa och gahku står på menyn. Kaffe efteråt. Historier. Förklaringar av seder och bruk. Frågar och funderingar. Excistensiella och alldeles vanliga vardagsbekymmer. Allt avhandlas. Med en rak och ärlig ton. Turisterna uppskattar det. Jag tycker det är fint. Så packar vi in oss i bilen och åker vidare mot ishotellet. Arbetsdagen avslutas med hemresan över fjället... Lugn musik. Totalt mörker. En oändlig stjärnhimmel och tankar som svävar fritt.
Medititation och rekreation på arbetstid! Vem behöver kuratorer och psykologer, när vi har vår egen lilla same- gubbe. Han har nog svar på allt. Kanske vet han till och med vad jag ska bli när jag blir stor?!
