Sara

Möten med nya människor är ofta väldigt inspirerande. Möten som varar en kväll, eller två. Sådana ger en energikick och lite nya vinklingar på saker och ting. Jag fick många sådana möten på min resa. Möten som gav inspiration till min egen vardag. Möten som gav perspektiv på hur vi alla lever. Men jag mötte också vänner jag känt ett tag, men inte träffat på länge. Dessa samtal får ett annat fokus. Man beöver inte berätta sitt livs historia, den finns redan där, i bakgrunden. Det blir mera som en nystart efter ett uppehåll. Vänner som har mognat sen gymnasietiden. Samtal om kärlek och livet i allmänhet- om att göra saker man brinner för, att leva med inlevelse, istället för att vara passiv och se på när livet passerar... Om livet som det kan vara. Att göra det bästa av varje dag. Fokusera på allt positivt. Äta med både god smak och gott samvete. Träna. Men även unna sig lite extra gott ibland. Att hitta någon sorts balans i tillvaron.

Det är så lätt att prata. Men faktiskt inte alls lika lätt att tillämpa i verkligheten. Det finns så mycket bakgrundsbrus. Så många tidstjuvar som äter upp dygnets timmar och minuter.

Men jag tror på att suga åt sig allt positivt som finns runt omkring oss. En badvakt med ett smittande leende, en grupp barn som älskar att bada, fika med en vän på ett mysigt kafé i staden, den lilla brorsonen som lyser upp när han ser dig, en tv-kväll med din mamma och en förkyld vän, båtutflykt i skärgården med din pappa och sist men absolut inte minst; vännen du inte pratat med på länge, som berättar att hon tänker på dig varje dag...

Det är så enkla grejer. Men sådant som värmer ända in i själen. Imorgon kommer mera ruskväder. Då ska jag mysa och tänka på hur bra jag har det här på min lilla ö i havet!

För länge, länge sedan... när jag var ung. Då var det en sak som jag älskade mer än något annat. Ord och bilder, som gav en känsla som jag minns med ovanlig skärpa. Oväder på en ö i havet. Regn och rusk och äventyr. En liten flicka ensam i stormen. Stora vågor som rullar in mot stenarna vid stranden. Jag ville uppleva detsamma. Jag ville också ut i stormigt väder. "Storm-Stina", så hette min favoritbok i världen.

Min bror däremot, var inte så värst fascinerad av den boken. Han drogs mer till den röda lilla "grävskopan Amanda".

Och Inger, hon föredrog historien om stenåldersfamiljen "Hedenhös".

Det intressanta med detta är att se hur våra intressen i barndomen har hållit i sig till vuxen ålder. David trivs som bäst bakom spakarna på någon maskin. Inger har en kandidatexamen i arkeologi. Och jag... har ett intresse för friluftsliv och lite annorlunda miljöer. Jag mår allra bäst med havet och bergen nära- och det behöver inte alltid vara solsken och vackert väder, jag myser när det regnar och blåser- för då blir det ju extra skönt när man kommer in igen!

Snart sommarlov! :)

Snöfall. Skrapa rutorna på bilen. Fjälltoppar täckta med nysnö. Några plusgrader.

Men vet ni vad?! Nu börjar vi faktiskt ana små musöron på björkarna! Tussilagon har blommat ut. Och nässlorna bakom huset är nog lagom stora för soppa snart!

Det började samma dag som jag vände söderut. Solskenet. Molnen drog undan och höll sig borta. Hela veckan. Så jag har jobbat hårt för att få bort fjällbrännan (som för övrigt har roat många av mina vänner här nere i södern...). Sol, bad, kalas, paddling, fiske, frukost på bryggan och mycket tid att umgås med vänner och familj.

Jag har njutit och fortsätter ett par dagar till. Solskenet ska hålla i sig också. Tills på måndag. Och då går flyget tillbaks till Kiruna...

Det kallar jag bra timeing!

Det går inte att vara på topp precis alla dagar. Det finns nog ingen som fixar det. Nu i veckan protesterade min kropp. Trots underbart solskensväder, så bara kunde jag inte ta mig ut på någon av alla turer jag ville genomföra. Varenda muskel sa ifrån.

Då ska man lyssna.

Så istället har jag 3 dagar i rad packat väskan med liggunderlag, termos och en spännande bok (Nattfåk, av Johan Theorin) och sedan promenerat i sakta mak utanför byn. Där hittade jag en solig sluttning, med en perfekt sten att luta sig mot. Liggunderlaget rullades ut, termosen och boken togs fram och så njöt jag på mitt eget lugna lilla sätt.

Det är också livskvalitet!

Idag vaknade jag efter 8 timmars sömn och kände återigen det välkända springet i benen... nu vill alla mina utvilade muskler ut på äventyr igen!

... och spännande. Nytt jobb. Ny lägenhet. Nytt elljusspår. Nytt folk. Ny affär. Nytt nytt nytt...

Jobbet känns bra. Mycket är nytt. Allt snurrar runt i en ända röra i huvudet. Men det är roligt. Och det känns som att det är möjligt att lära sig... kanske... med lite tur... lite fastnar varje dag. Nu vet jag hur frukosten fungerar. Jag kan rutinerna när någon ska skjutsas till ishotellet, Nils-Anders (en samegubbe) eller Nuttis sameby. Kassan är snart inte så mystisk längre och kanske, kanske, kanske att jag kan lära mig hur det funkar med alla olika aktivitetsbokningar... Folk som ska åka hundspann, skoter eller gå på snöskotur...

Från min lägenhet har jag utsikt mot Tjåmuhas i söder och Torneträsk i norr. Perfekt läge för norrskensspaning från både sovrummet och duschen... 5 minuter promenad till affären och till jobbet. Och ja... det är bara att spänna på skidorna och åka rätt ut på kungsleden. Eller mot lapporten. Eller ta tåget till någon annan fin utgångspunkt för äventyr.

Man kan nog säga att jag trivs.

Tjåmuhas

I lördags var det fest. På riktigt. Så där så att man fick nypa sig i armen för man inte riktigt trodde det var sant. En studentfest med närmare 100 personer. I Kiruna. Det är nog något man måste se med egna ögon. Men oj vilket drag!

Söndagen var mera lugn. Lite dagen efter. Men när resten av korridoren beställde pizza och slog sig ner i soffan för att se en film, så gick jag och Rödis med förväntan i sinnet nerför gatan. Pulkor, karbinhakar, skruvar, öglor och lite efterrätt hade vi med oss. När vi steg in i det gröna huset på hörnet möttes vi av en härligt mustig doft av vilt. Det bjöds på älgstek med lyxig sås, broccoli, potatis- och morotsgratäng. Fattiga studenter är kanske inte så svårbjudna, men oj vad gott det smakade!
Mätta och belåtna började vi klura på kvällens projekt. Snickarbänken användes flitigt. Så flitiga var vi att Rödis blev trött och somnade i soffan en stund... Men pulkorna blev klara- nu är det bara att packa dem och åka ut på fjället!

Så var det måndag igen. Den sista måndagen som boende i Kiruna. Åtminstone för den här gången. Idag stod flytt av prylar till Abisko på schemat. Så Bruno packades full och därefter bar det av mot nordväst. Vi nådde målet. Det som kommer att vara mitt hem de närmaste månaderna. Lite omysigt. Lite inpyrt av rök. Mycket "äldre mans ungkarlslya". Julpynt. Plastblommor.
Men med lite såpa, nya textilier och flyttkartonger att gömma undan allt pynt i, så ska det nog kunna bli bra. Mitt krypin i Abisko, med utsikt mot Torneträsk!

Tiden räcker inte riktigt till...

Nu är det ekonomikurs, inventeringsarbete för ex-jobbet, flyttpackning och organisering, träning och så en del sociala aktiviteter. Det är roligt. Riktigt roligt. Jag har verkligen ingenting att klaga över. Men ibland skulle det kanske vara skönt att bara vara. Att helt och hållet kunna släppa tankarna på det som borde göras och bara leva här och nu.

Flytten är på tisdag. Jobbet börjar på onsdag. Ekonomikursen slutar den 12 mars. Sen är det turism. Och en vecka fjällsäkerhet. 31 mars är sista tentan. Efter det lugnar det sig. Tack och lov. Då är det bara att försöka få ihop ex-jobbet innan sista maj. Sen är det sommarlov!


Att bara vara...

Mitt klassrum idag. Sol, pudersnö, -15grader, ensamhet, skidor och lite harspår.

Jag undrar om mina vänner vill säga mig något med detta...?!

För ett och ett halvt år sedan kändes tiden i Kiruna som en evighet. Det skulle liksom aldrig ta slut. Det var svårt att föreställa sig att två år bara skulle försvinna. Två vackra, härliga, kalla, dystra, mysiga, festfyllda, glada och alldeles helt underbara år i vår lilla stad här uppe.

Men så plötsligt ändras planen. De två åren har snart gått. Dock inte riktigt. Fyra månader återstår. Planen har dock reviderats. Om en månad bär det av till Abisko.

Lägenheten är uppsagd. Jobbet är klart. Nu är det bara att njuta av sista 27 dagarna som boende i Kiruna. Innan nästa äventyr tar vid.

Just nu är det extra spännande. Kanske är jag bostadslös om en månad. Men, som en auktoriserad bergsguide sa till mig idag, "man måste våga leva lite farligt ibland också!"

Välbekant utsikt som snart byts ut mot lapporten och dess grannar...

Spontan middag. God fisk och potatismos. En nära vän. En skön säng som soffa och så datorn uppställd för filmvisning. Kärlek, romantik och mycket dans. Avslutade dagen med avslappnande massage.


Det är torsdagsmys när det är som bäst!

Dom säger ju det. Att var och en är sin egen lyckas smed. Det finns ingenting som heter tur. Utan det är helt enkelt så att man skapar sina egen tur i form av att lägga ut krokar. Att våga chansa. Att göra saker. Det ökar sannolikheten att det ska hända bra saker.

Jag har halkat in på lite olika saker nu. Som har lett till att jag lagt ut krokar. Krokar som kanske kan leda till något bra.

Nu är det bara att vänta. Jag har gjort min ansträngning för att öka chansen att bra saker ska hända. Nu är det inte tur som spelar in, utan helt enkelt hur kvalificerad jag är jämfört med andra. Jag kan bara avvakta och se vad som händer.

Det finns så mycket möjligheter i det här livet. Så många chanser man kan ta. Så många vackra platser. Platser med fina människor. Kända människor. Människor att lära känna.

Det är som vanligt... Jag ser som bara möjligheter överallt. Och vet inte riktigt åt vilket håll jag ska styra i nästa drag...

Jag antar att detta är definitionen av ett i-landsproblem?!


En längtan till fjällen...

4 månader norr om polcirkeln. Det känns som så lite tid. Eller helt galet länge. Lite beroende på hur man ser det. Men nu är det alltså dags att lämna Kiruna för en stund. Vår julmysiga korridor, det slingrande skidspåret, gruvan med granen på toppen, fjällutsikten och staden där solen inte kommer tillbaks förrän i januari...

Det ska bytas mot min egen favorti-ö, med närhet till havet, lite mera sol och en väldig massa mys med vänner och familj! Det ska bli särskilt roligt att träffa vår nya familjemedlem; en liten Casper som kom till världen den 15 december!




God jul alla vänner och familjemedlemmar!

Ibland kan jag undra vad det är för vits med att fotografera egentligen. Vad är meningen med att gömma sig bakom kameran och försöka fånga det storslagna? Ofta leder det ju istället till att man missar lite av njutningen i stunden. Man begränsar sitt synfält.

Men nu vet jag. Mörka, kalla decemberdagar, när solen inte längre orkar över horisonten. När dagsljuset består av några timmar med lite mindre mörker...

Datorn är på, för nu ska det pluggas till tentan på fredag. Bakgrundsbilden är från en solig dag i mitten av oktober. Otroliga snökristaller. Ett fint foto. Den bilden påminner mig om mappen som så fint kallas "Bilder". Den är bara ett knapptryck borta. Så helt plötsligt befinner jag mig i en helt annan värld. En serie sagor som utspelade sig under våren och hösten. Oväntade äventyr och mera planerade utflykter. Soligt, regnigt. Vitt, grönt. Hav, fjäll... En blandning av upplevelser med många härliga minnen.

Det är fint att kunna drömma sig tillbaks en liten stund. Känna hur livsglädjen återkommer och sprider sig i hela kroppen. Snart är det vår igen!


Livsnjutare?!

Och ja... jag gillar att fotografera, trots det begränsade synfältet. :)

Kirunas soltimmar den 10 december: 0,5h

Solen går upp kl. 11:16


Solen går ner kl. 11:46

Fluffigt, vitt och vackert. Det är lätt att njuta av landskapet här uppe när solen skiner…

Tyvärr blir den stunden kortare och kortare. Man måste klättra högre och högre… Passa in tiden, så man inte råkar titta åt ett annat håll i just det ögonblicket. Dagens möjlighet att se solen. Att få en glimt av det livgivande ljuset.

Trots detta finns det många små ljusglimtar i mörkret här uppe. Det gäller bara att se dem och ta tillvara alla tillfällen som ges.

Att rida islandshäst genom en tyst skog av snötäckta granar medan solen går ner och fullmånen avlöser på den mörka himlen.

Att sedan susa fram genom skogen med egen släde bakom en släkting till Rudolf och därefter mysa i kåtan med härlig suovas, gahku och lingondricka minskar inte känslan av att leva i ett julkort...

Adventsmys på korridoren med vänner som pyntar och fixar. Doften av glögg och nybakt pepparkaksbröd (sockerstrejken lever vidare…). Kylan är bitig, istapparna hänger från husen och julmusiken strömmar ur högtalarna…

Julen är här… eller åtminstone julkänslorna!

Jag vill jag vill jag vill... jag vill göra så mycket och helst allt på en gång.





Jag vet ju att det inte går. Man måste planera, fundera, passa in, ha råd och ha tid.

Men det är inte så lätt för en sån som mig. Som har lite svårt att sitta still. Som vill vidare och ut på nya äventyr innan det första är slut. Som läser ett par sidor i skolboken innan myrorna i benen tar över och jag måste ut och springa en stund.

Jag drömmer om nya äventyr och upplevelser. Det behöver inte alltid vara det största och häftigaste. Det kanske räcker med att promenera ut bakom skidbacken i solnedgången, slå upp tältet och somna till ljudet av hundarnas ylande nedanför. Det kanske är så enkelt som att ta kameran och gå på fototur runt staden.

Det viktiga är att upptäcka nya saker, både nära och långt borta. Och att få uppleva det tillsammans med andra.

Allteftersom tiden går, så utkristalliseras drömmarna och idéerna och fram kommer nya målbilder... Allt som jag vill göra. Små äventyr och stora.

Studiemål:
*Plugga i Svalbard eller Tromsö (Biologi)
*Läsa till ambulanspersonal
*Läsa en mera aktivitetsinriktad guideutbildning

Stora mål:
*Skida kungsleden (vår 2009)
*Paddla blå bandet
*Göra en svensk klassiker
*Ta mig runt Norden på cykel/vandra/paddla
*Vandra i Australien
*Nya Zeeland (Surfa/paddla/vandra/uppleva)
*Sydamerika, Patagonien

Mindre mål:
*Tarfala
*Hunddalen
*Vistasdalen
*Sarek och Paddjelanta
*Bygga min egen fjällpulka
*Besöka min studentstad Umeå
*Gå Sadelinleden på Åland
*Prova på snowkite
*Lära mig telemark
*Klara av naturguideprogrammet till juni 2010