Sara

Världen är sådär härligt svartvit. Så där så att de neongula plogpinnarna lyser upp i halvmörkret. Vägen slingrar sig mot Norge. Men idag stannar vi innan gränsen. Jag drar isär stighudarna och fäster dem på skidorna. Breda. Tunga. Riktiga skidor. Pressar ner fötterna i pjäxorna. Perfekt passform. Spänner på skidorna och åker. En konstig känsla. Inte som jag är van vid. Men vänjer mig snart ändå. Stigningen börjar genast. Vi går genom björkskogen. Myser genom fluffig snö. Kommer upp över trädgränsen. Fortsätter. "Bara ett krön till..." Så låter det några gånger. Till slut når vi det absolut sista krönet. Vi stannar där det planar ut. Stighudarna tas av. Och så börjar turen nerför. Lite ringrostigt. Plogar ner genom pudret. Vågar släppa efter lite. Glider tyst genom snön. Som att surfa. Men på snö. Fint är det. 

Jag är säker nu: I vinter är ett av projekten att lära mig åka utför. I puder. En massa härligt puder.


Kanske det kan bli en utförsåkare av den här tjejen också?!

Vaknar i mörkret. Det gäller att skynda sig. Nu ska allt ljus tas till vara. Varenda ledig sekund av dagen. Efter frukost klär vi oss i många lager. Kylan ska inte ha en chans att tränga in till huden. Med skidorna på axeln bär det av mot spåret. Sedan stakar vi oss framåt. Mot fjällen långt där borta (och mitt ibland oss). Solen stiger någonstans där bakom topparna- de färgas rosa och lite åt orange. Fint är det. När topparna bakom oss skiftar i lila.



Vänder åter mot värmen inomhus. Tänder ljuset.
Adventstiden har kommit till Abisko.

Solsken. Det är ett minne blott. Med bostadsort norr om polcirkeln och utsikt mot höga fjäll, så är det passerat för flera dagar sedan. Jobbet tar sin tid. Kvällspromenaden blir en vandring med stjärnhimlen som tak. Två små byar visar sig i några ljuspunkter. Sjön ser hotfullt mörk ut. Kallt vatten. Men värmen i den rodnande horisonten bakom fjällen söderut ger ändå energi. Vi spanar åt alla håll- i den tredimensionella världen vi lever i. Stjärnorna omger oss. Snön bäddar in landskapet. Det är rofyllt och vackert. Kylan biter i kinderna.

Jag tänker på ljuset i alla möten och upplevelser på vägen genom Europa. Ett litet leende skymtar i ögonvrån. En sorts lycka.

En vecka kvar innan det är dags att börja jobba igen. Komma tillbaks till verkligheten och sluta glida omkring. Har haft det bra på min ledighet. Sista två veckorna på Åland har mest varit fyllda av lata dagar hemma och mysiga luncher/fika/middagar, lite fest, lite jobb, lek och bus med brorsöner, båtutflykt och härliga promenader. Nu har jag verkligen fått ladda upp med energi. Det var nog precis vad jag behövde. Men nu räcker det. Nu vill jag faktiskt börja jobba igen!


Ett frostigt Åland byts snart mot gnistrande kall och vit vinter uppe i norr

Möten med nya människor är ofta väldigt inspirerande. Möten som varar en kväll, eller två. Sådana ger en energikick och lite nya vinklingar på saker och ting. Jag fick många sådana möten på min resa. Möten som gav inspiration till min egen vardag. Möten som gav perspektiv på hur vi alla lever. Men jag mötte också vänner jag känt ett tag, men inte träffat på länge. Dessa samtal får ett annat fokus. Man beöver inte berätta sitt livs historia, den finns redan där, i bakgrunden. Det blir mera som en nystart efter ett uppehåll. Vänner som har mognat sen gymnasietiden. Samtal om kärlek och livet i allmänhet- om att göra saker man brinner för, att leva med inlevelse, istället för att vara passiv och se på när livet passerar... Om livet som det kan vara. Att göra det bästa av varje dag. Fokusera på allt positivt. Äta med både god smak och gott samvete. Träna. Men även unna sig lite extra gott ibland. Att hitta någon sorts balans i tillvaron.

Det är så lätt att prata. Men faktiskt inte alls lika lätt att tillämpa i verkligheten. Det finns så mycket bakgrundsbrus. Så många tidstjuvar som äter upp dygnets timmar och minuter.

Men jag tror på att suga åt sig allt positivt som finns runt omkring oss. En badvakt med ett smittande leende, en grupp barn som älskar att bada, fika med en vän på ett mysigt kafé i staden, den lilla brorsonen som lyser upp när han ser dig, en tv-kväll med din mamma och en förkyld vän, båtutflykt i skärgården med din pappa och sist men absolut inte minst; vännen du inte pratat med på länge, som berättar att hon tänker på dig varje dag...

Det är så enkla grejer. Men sådant som värmer ända in i själen. Imorgon kommer mera ruskväder. Då ska jag mysa och tänka på hur bra jag har det här på min lilla ö i havet!

För länge, länge sedan... när jag var ung. Då var det en sak som jag älskade mer än något annat. Ord och bilder, som gav en känsla som jag minns med ovanlig skärpa. Oväder på en ö i havet. Regn och rusk och äventyr. En liten flicka ensam i stormen. Stora vågor som rullar in mot stenarna vid stranden. Jag ville uppleva detsamma. Jag ville också ut i stormigt väder. "Storm-Stina", så hette min favoritbok i världen.

Min bror däremot, var inte så värst fascinerad av den boken. Han drogs mer till den röda lilla "grävskopan Amanda".

Och Inger, hon föredrog historien om stenåldersfamiljen "Hedenhös".

Det intressanta med detta är att se hur våra intressen i barndomen har hållit i sig till vuxen ålder. David trivs som bäst bakom spakarna på någon maskin. Inger har en kandidatexamen i arkeologi. Och jag... har ett intresse för friluftsliv och lite annorlunda miljöer. Jag mår allra bäst med havet och bergen nära- och det behöver inte alltid vara solsken och vackert väder, jag myser när det regnar och blåser- för då blir det ju extra skönt när man kommer in igen!

”I´m bad (or, rather, lazy) at researching a place before I travel, tending just to show up and see what happens. When you travel this way, what typically “happens” is that you end up spending a lot of time standing in the middle of the train station feeling confused, or dropping way too much money on hotels because you don´t know better.”

Spanien. Det blev en resa att minnas. Jag åkte dit med blandade känslor och förväntningar. Det kändes tryggt att ha första veckan planerad med surfgänget. Där fick jag rätt. Det blev en härlig vecka, allt organiserat och fint. Sedan lämnades jag ensam i Malaga. En stad med 600 000 invånare- några fler än jag är van vid. Först var jag livrädd. Visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra. Men det löste sig efter hand. Jag behövde inte ens anstränga mig.

Det flöt på och efter ett par dagar var jag fast, jag ville verkligen inte hem. Och det bästa var ju att jag inte måste åka hem. Så jag stannade lite till helt enkelt. Jag myste omkring med ett leende på läpparna. Planlöst. Tog dagen som den kom. Varje dag. En härlig frihetskänsla- jag kunde göra vad jag ville, när jag ville. Jag träffade människor från olika hörn av vår jord. Jag upplevde med alla sinnen; såg vackra landskap och byggnader, kände solens värme och vinden mot huden, smakade på lokala delikatesser och havets salt, hörde musik och spanska, ett språk som jag fastnade för, kände doften av vin, oliver, jord och ett annat land.

Jag njöt av varje dag, varje timme och minut. Men jag gjorde precis som Elizabeth Gilbert i citatet från boken ”Eat pray love”; Jag hade inte planerat ett dugg. Jag visste ingenting om var jag kunde bo, jag visste inte vart man ”skulle” gå, jag visste inte vilka sevärdheter som var värda att besöka, vilka restauranger eller barer som var bra… Jag visste inte om det fanns något man borde undvika. Jag visste verkligen ingenting. Och precis som hon beskriver, så stod jag på tågstationen och kände mig förvirrad. Jag lade helt säkert ett par euro för mycket på boendet och jag gick en hel gata upp (och sedan ner), på jakt efter ett vandrarhem som sedan visade sig vara fullbokat… Men det förde även med sig möten med människor som jag kanske inte hade fått kontakt med om jag planerat allt in i minsta detalj. Jag träffade en väldigt hjälpsam tysk tjej på bussen till Malaga- det slutade med att hon visade mig hela vägen fram till dörren på ett (mycket trevligt) vandrarhem mitt i staden. Hon kom t.o.m. in och väntade tills hon såg att jag fick plats där!

Jag lärde mig också att jag klarar mig bra själv och att jag inte är så hopplöst osocial som jag ibland känner mig… Jag reste på ett sätt som jag inte har rest förut- ensam. Och nu har jag fått kvitto på att jag nog har mognat och utvecklats som person sedan jag var 20år och tågluffade första gången. Den här resan väckte upptäckarlusten på nytt (om den nu någonsin har vilat i mig…). Nu vill jag undersöka Spanien mera ingående. Jag vill lära mig språket, jag vill uppleva kulturen, äta maten och umgås med människorna. Och så vill jag naturligtvis ut i naturen!

Det finns mycket kvar att lära om det här landet. Så min lilla resa gav definitivt mersmak! Om jag får möjlighet, så kommer jag att återvända!


Planlös resenär i San Sebastian

Från Varberg med tåg till Örebro. Myste med kusiner, farbrödrar, deras fruar och mormor och morfar såklart! Bowling, glögg och promenader. Höstigt och vackert- fint att bara vara där.

Men en ilsken tand fick mig så att dra mig vidare österut. Fika i Stockholm med tjejerna, innan jag gungade över havet till min ö. Hemma igen!


Fika!

Vandrarhemmet i San Sebastian ekar ödsligt tomt. Så går det när man reser utanför säsongen- och dessutom utanför storstäderna. Lite småkallt och ensamt. Då kommer det en kille med äkta surffrisyr. Ett snett leende och sydafrikansk ton på språket. Han reser runt i Europa- det gäller ju att passa på när man har kommit så här långt norrut, så nu är han här i 2 år. Reser från stad till stad. Träffar människor från alla världens hörn. Han kunde spara pengarna han tjänade i London och leva gott ett tag hemma, men det är mer lockande att resa till slantarna tar slut...

Jag slås av olikheterna mellan oss. Den här lite yngre killen. Som trots sin ålder nog har sett betydligt mer än jag kanske någonsin kommer att få se. Jag som kommer från lilla demilitariserade och neutrala Åland. En ö på vilken det är lätt att blunda för det som händer i resten av världen. Tänk så många människor som inte kan gå utanför dörren utan att vara rädda?! Och jag ser det som självklart. Ett pass med plats för vapenlicenser. En värld där både mor och far bär vapen- till vardags. Det är en sjuk värld i mitt huvud. Jag får det inte att gå ihop. Men det är verkligheten för killen som sitter framför mig. Dricker sin öl och planerar att flytta till Nya Zeeland när han återvänder hem- till en tryggare miljö och till en utbildning han tror på. Han har visioner och mål. Han får mig att uppskatta allt det jag tar för givet.